Det var en rejäl dos nostalgi när Facits allra första treåriga yrkesskoleklass samlades i Åtvidaberg för att fira sitt 60-årsjubileum. Mycket har hänt sedan 1965, men minnena från ungdomsåren på yrkesskolan lever fortfarande starkt hos de gamla klasskamraterna.
När Facit drog igång sin treåriga yrkesutbildning 1965 var det något nytt. Tidigare hade utbildningarna varit fyra eller fem år långa, men nu satsade man på en kompaktare modell. 24 elever fullföljde utbildningen mellan 1965 och 1968 – och många fick sin första riktiga yrkeserfarenhet just här.
– Vi fick verkligen prova på det mesta: från att skruva ihop och plocka isär räknemaskiner till att arbeta med pressar, svarvar och olika kontroller, minns Leif Häggkvist. Första året fick vi testa olika saker, sedan valde vi inriktning.
Yrkesskolan erbjöd utbildning inom fyra olika områden: Verktygsmakare, Reparatör av räknemaskiner, Reparatör av skrivmaskiner och Snickeri och tryckeri. Upplägget var krävande. Arbetsdagen i fabriken var nio timmar lång, och tre kvällar i veckan tillkom dessutom tre timmars teoriundervisning, från 17.30 till 19.30. Under andra och tredje året flyttades en del lektionstid till dagtid.
Timlönen som låg på 1,90 kronor i timmen, varifrån en procentandel drogs för boende, mat och tvätt. Till nöjen och övriga utgifter blev det ofta bara 30–40 kronor kvar i månaden.
– Vi blev omhändertagna på ett sätt som vi nog inte alltid begrep då, men som vi uppskattar nu i efterhand,
konstaterar Gösta Hansson, en av de gamla eleverna.
Livet i ”kaningårdarna”
För många innebar studierna också att flytta hemifrån i tidig ålder. De flesta kom från Småland och några från andra orter runtom i regionen. Bara några få var från Åtvidaberg. Som 16-åringar – och i vissa fall ännu yngre, 13–14 år –
fick de flytta in på Facits elevhem på Bruksgatan.
– Det var en omställning! Elevhemmen kallades för ”kaningårdarna” och vi själva kallades för ”kaniner”. Varför
namnet kom till vet vi faktiskt inte, berättar Gösta.
På elevhemmen fanns en husmor som skulle hålla ordning på ungdomarna – ett uppdrag som nog inte alltid var helt enkelt.
– Hon hade det nog inte så lätt alla gånger, skrattar Leif.
Ett vuxenliv som formades tidigt
Arbetsdagarna var långa och fritiden enkel. Kvällsmaten intogs på mässen vid Gamla torget, helgerna spenderades ibland hemma, men lika ofta på Folkets hus eller någon av Åtvidabergs biografer. När körkort och bilar väl kom in i bilden vid 18 års ålder, blev resorna hem lite fler.
Trots det knappa studentlivet – bensinen kostade då 90 öre litern och plånböckerna var tunna – växte en stark gemenskap fram.
– Vi fostrade varandra. Någon mobbning fanns inte, vi tog hand om varandra och blev vuxna ganska snabbt. När vi senare gjorde lumpen märktes skillnaden jämfört med de som kom hemifrån direkt – vi hade redan mognat, säger Gösta.
Vänskaper för livet
Efter utbildningen flyttade många tillbaka till sina hemorter, men flera stannade kvar i Åtvidaberg och på Facit. Några gick vidare som reparatörer, andra blev verktygsmakare – ett yrke som var extra eftertraktat. För flera blev Facit en arbetsplats för livet.
– Jag blev kvar i 42 år. Det gör man inte om man inte trivs, berättar Leif, som tillsammans med sin klasskamrat Gösta fortsatt att både arbeta och dela fritidsintressen genom åren – bland
annat som deltidsbrandmän.
Facit-krisen på 1970-talet påverkade förstås många, men minnet av yrkesskolan och den sammanhållning som skapades där lever kvar. När klassen nu samlades 60 år med senare med gemensam lunch, blev det både skratt och tårar – och en varm påminnelse om en tid som präglade dem för livet.
Text: Frida Almqvist
Foto: Privat
