Krönika: Mattias Holm
Jag pratar naturligtvis om julgranen som snart gör sin entré i de flesta hem!
1998 bodde jag, min fru och våra då två små barn, 1 respektive 4 år gamla, i den Lettiska hamnstaden Ventspils. Vi var inne på vårt tredje år och bodde i ett bostadsområde nära floden Ventas norra strand i ett femvåningshus. Hustypen kallades ”armén” eftersom de byggdes av soldater ur den sovjetiska armén på 70-talet med skiftande kvalitet.
Lettland hade varit ett självständigt land sedan -91 men famlade liksom efter sin nya identitet. I Sovjet-Lettland firade man inte jul offentligt och någon julhandel märktes inte av. Presenter utbyttes oftast på nyårsafton. Den kulturen levde i allra högsta grad julen-98. Pepparkakor och julgodis kunde man i någon acceptabel form hitta på ”norska ambassaden” eller Statoil som kedjan hette på den tiden. Julskinka var svårare att uppbåda. Hur var det med julgranen då? Det stod en gammal farbror utanför en mataffär och sålde fina granar från den Kurländska skogen. Priset då? ”Ein meter, ein Lats”. Alltså man sålde julgran per meter, underbart! Det blev en julgran på 150 cm för 1 lats och 50 santims. Ungefär 20 kronor. Lats var en valuta som stod högre än både dollarn och pundet. Det var alltså på den härliga tiden innan den tråkiga euron tog över de baltiska valutorna 2014 . Estland hade Kroon, Lettland Lats och Litauen Litas. Granen kläddes till slut. I stället för en riktig julgransbelysning hittade vi en ljusslinga med små olika färger, det blev en discogran helt enkelt. Barnens ögon tindrade trots de många nödlösningarna. Julstämningen infann sig även på andra sidan Östersjön, det blev till och med dopp i grytan. Liknande.
Nu till mina erfarenheter som julgranshuggare, som äro legio, ty jag är uppväxt med ett sommartorp med en liten tillhörande skog i södra Närke. Runt tredje advent skulle granen huggas, ofta tillsammans med familjen och min morbror och moster från Karlsborg. Min mamma dukade upp ett minijulbord, värmt på järnspisen i stugan. Sedan tävlades det om vem som hittade den finaste granen. Jag och mina bröder skulle även hugga varsin minigran till våra rum. Jag minns än känslan av snöröken när man slog yxans flatsida mot granens stam flera gånger för att all tung snö på grenarna skulle falla mot marken och granens verkliga form kunde skönjas. Min pappa föredrog att ta en präktig grantopp full med kottar, då fick ju ett stort träd fällas för den sakens skull. Ibland togs även unggranar som var mer spensliga och ”luftiga” långt från de kungsgranar som är så populära nuförtiden.
Sedan jag flyttade till Gamleby för över trettio år sedan har det blivit många dyra granar från Närke om man räknar med transportkostnaden, men det gör man ju inte i det här fallet.
Aldrig en plastgran! Aldrig en plastgran! Det var en närmast dogmatisk sanning i vår familj tills en jul när medmänskligheten övervann traditionen. Vi bjöd in släktingar till julfirande. Mor och dotter i den familjen var allergiska mot bl.a. gran. Jag satt och tittade på den främmande skapelsen, åt choklad och knäckte nötter och tyckte ändå att helt tokig var den inte. Jag upprepade det lite för många gånger för familjen för att de skulle tro mig. Man kan nog tillstå att granen var lite överklädd för att dölja sina artificiella barr. Granen packades sedan ner i sin originalkartong och ställdes längst in i snedgarderoben där jul- och påsksaker trängs om utrymmet. Till min och familjens förvåning återkom granen påföljande jul utan att någon person med allergi fanns bland gästerna!
Det var ju så skönt och bekvämt, bara att plocka fram ur snedgarderoben. Men sedan blev det svårare och jag ställdes inför ett vägval: Plastgran, huggen gran med tillhörande bilresa på 42 mil eller prova en kungsgran? ”Disneygran” kallar somliga den för. En sån där som Musse Pigg tjuvhugger i stadsparken och bär hem med jordekorrar och allt. För mig liknar de pappas grantoppar som han tog längst upp i skogen. Det har blivit några kungsgranar de sista åren, de har ju kommit ner i pris och dessutom barrar de aldrig. Förra årets gran ligger fortfarande grön och grann på komposten. Ja, konstigt är det! Vad blir det i år? En öppen fråga, kanske går ner på byn och kollar vad våra lokala handlare har att erbjuda? Kanske kollar in i snedgarderoben?
Ser fram emot ”Gamleby Jul” på centrum och gamla torget den 6/12. Den stora granen på torget är knappast av plast eller säljs på metervara!
God jul- och nyårshelg kära läsare!
Mattias Holm
