-Mamma, kan man drunkna i duschen?
Att vara förälder är att vara en ständig redaktör. I arton år nu har jag suttit med saxen och klippt i verklighetens råmaterial för att skapa en version av världen som är hanterbar för såväl små som stora barn.
Det började oskyldigt. Som när min dotter Karin var tre år gammal och storögt frågade om det finns krokodiler i Sverige. Mitt svar blev självklart ett tvärsäkert nej. Jag kände inget behov av att nämna Kolmårdens djurpark där pansarklädda urtidsmonster (som faktiskt bitit av armen på en besökare en gång) ligger och stirrar med döda ögon, bara några mil bort. Hon behövde inte veta det just då.
Även frågor av typen ovan, om man kan drunkna i duschen, besvarades såklart alltid med ett kort och förtroendeingivande svar, hellre än en lång förklarande utläggning med utrymme för tvekande om eller men. Mitt stora mål med hela barnuppfostran har alltid varit att barnen ska bli så trygga människor som möjligt. Då ger sig resten av sig självt.
Jag fortsatte paraden av halvsanningar anpassade efter barnens ålder och fobier. Jag har till exempel på heder och samvete försäkrat sonen Gustav att man inte kan bli smittad av magsjuka när en klasskompis spyr i skolan. Dottern Karin har fått falska löften om att det absolut inte finns några spindlar i Sverige som kan bitas.
Jag introducerade också en mer subtil och nästan omedveten form av lögn. Den om att världen vi lever i idag är jämställd. Det här genomskådade de såklart ganska snabbt när de såg att det bara var mamma som städade, tvättade och packade gympapåsar. Men jag höll ändå fast vid att för dem så skulle det inte finnas några glastak eller några färdiga fack att placeras i. Ni kan bli precis vad ni vill! mässade jag frenetiskt och hade trevliga sysslor som krukmakare, dirigent eller biodlare i tanken.
Vilket fungerade bra ända tills Karin, då sex år gammal, svarade: Isåfall vill jag bli kung av Sverige!
Där satt jag, snärjd i mitt eget feministiska nät av välvilja. Skulle jag förklara successionsordningen för denna sexåring som på riktigt trodde att en kvinna kan bli kung? Jag gjorde inte det. Jag hummade bara lite till svar.
Nu är barnen 12 och 18 och jag kan se att mina små vita lögner lönat sig. I deras blick ser jag den där inre tryggheten jag en gång ljög ihop åt dem. De fick i sinom tid lära sig om både krokodiler och spindlar, när de var mogna för det. Och skulle det nånsin hända att en kvinna faktiskt skulle bli kung så tvivlar jag inte en sekund på att det blir just Karin.
