NÄRHETER: Sökandet efter en ljusgul pudelkorsning

En ljusgul pudelkorsning kommer springande över gräsmattan vid Lunneli strax utanför Åtvidaberg. Vissla, nu 5 månader, är på ett strålande humör och välkomnar med en viftande svans. Totalt omedveten om uppståndelsen hon orsakade för några veckor sedan när hon försvann nästintill spårlöst från tomten.

• Jag var hemma och höll på att pumpa däcken på bilen med kompressorn. Vissla var med som vanligt lös i när-heten. Så, helt plötsligt var Vissla borta, berättar Larsa Andersson.

Larsa blev genast orolig och gick för att leta men ingen Vissla kom när han ropade. Vissla, då endast 4 månader gammal, brukade komma direkt på inkallning och Larsa beskriver paniken som fick honom att ringa svärdottern Emelie Gustavsson för att hon skulle komma dit med sin egen hund och hjälpa dem att leta.

Ganska snart stod det klart att Vissla inte gick att hitta utan hjälp. Så snabbt och diskret som möjligt samlade Emelie och Larsa ihop vänner och familj för att börja söka efter Vissla. För samtidigt som sökningen påbörjades hemmavid befann sig Visslas matte Lotta Säberg på Cypern för en härlig semester med barn och barnbarn.

• Vi ville inte att Lotta skulle veta för det fanns ingenting hon kunde göra därifrån ändå, förklarar Larsa samtidigt som han skakar på huvudet vid minnet. Två dagar efter Visslas försvinnande skulle Lotta komma hem och förhoppningen var stor att de skulle hitta valpen innan dess.

Tillsammans med både vanlig spårhund och ID-hund fortsatte sökandet men när Lotta kom hem tidigt på lördagsmorgonen var Vissla fortfarande inte hittad. Istället fick Lotta vakna till den fruktansvärda nyheten att hennes älskade lilla valp var försvunnen.

• Jag bara skrek, berättar Lotta.

Snabbt så slöt hon an till de andra i sökandet. I hennes frånvaro var det närmare tjugofem personer som tillsammans sökte efter hunden utan framgång och nu deltog även hennes egna barn och barnbarn.

• Det var ju så varmt men vi sökte från sex på morgonen till sena nätterna innan drönaren med värmekameran tog vid, berättar Emelie som tog ledigt från jobbet för att kunna delta i sökandet. ID-hundar och drönare med värmekamera deltog i sökandet i flera dagar och Lotta kan inte nog beskriva hur viktiga de varit med både sin kunskap och outtröttlighet. Samtidigt som de själva genomgick en känslomässig berg- och dalbana.

I samband med att Lotta kom hem gick efterlysningen av Vissla ut på sociala medier och gensvaret blev stort. Männi-skor som hon aldrig tidigare haft kontakt med erbjöd sig att delta i sökandet. Men trots det fanns det inga spår av Vissla. Ingen hade sett valpen. Lotta som tidigare aldrig trott på medium tog tidigt kontakt med flera stycken och fick ganska snabbt till sig att Vissla befann sig i närheten av hästar. Tillsammans med barn och barnbarn började de titta mot Åtvidsnäs och redan på söndagskvällen fick de bekräftat att just de hästar som mediumet beskrev fanns i en hage i Åtvidsnäs. Men ingen människa hade sett Vissla.

Sexton veckor gammal valp som vid det här laget varit borta i en vecka. Tvivlet blev allt större och samtidigt var de inte redo att ge upp. Förarna till ID-hundarna fortsatte söka i flera dygn men när de på torsdagen tillsammans med drönarföraren konstaterade att de inte kunde göra mer gick luften ur Lotta.

• Då tror jag att jag gav upp faktiskt. Då ville jag bara hitta henne. Död eller levande. Försökte förlika mig med att inte få tillbaka Vissla.

Samtidigt så var inte familjen och vännerna runtom redo att ge upp. De skapade en kontaktgrupp utan Lottas vetskap där de fortsatte dela tips, samla ihop till sök och få ut information om Vissla till veterinärstationerna.

När Lotta var hemmavid så tillbringade hon tiden i husbilen på tomten för att genast höra Vissla om hon kom hemåt. Energin var slut och sorgen tung när telefonen ringde på lördagskvällen. Först trodde Lotta att det var barnbarnet Mollie som ringde henne men ganska snart förstod hon att det var en av stalltjejerna i Åtvidsnäs. En stalltjej som faktiskt sett Vissla springa över gärdet.

• Larsa hörde både mig och delar av samtalet. Han satt redan på passagerarsidan när jag kom ut till bilen. Jag var så stressad att jag fick i ettan istället för backen när jag skulle köra iväg och höll på att köra in i verandan, berättar Lotta som i efterhand kan skratta åt det.

Nu var det bråttom. Emelie informe-rade i den hemliga gruppen och efteråt kan Lotta minnas att hon blev fundersam över hur alla kunde veta om det så snabbt. Det blev fullt pådrag nere i Åtvidsnäs med nästan trettio personer som spred ut sig för att leta. Emelie tog kommandot, ringde ID-hundarnas förare för tips och tillsammans jobbade de efter de råden.

Alla backade tillbaka lite, Lottas bil parkerades i närheten där Vissla setts medan Lotta placerades på en filt på gärdet och där satt hon sliten mellan hopp och förtvivlan. Tänk om stalltjejen sett fel? Tills hennes egna son Jonathan och dottern till Visslas uppfödare kom smygande och sa:

• Vi har sett henne. Det är hon.

Lotta kände hur hoppet tändes igen. Nu var det dags att få Vissla att komma fram. På inrådan från ID-hundarnas
förare fixades en grill och bacon. Eftersom det var eldningsförbud placerades Lotta på gödselplattan där hon fick grilla.

• Där satt jag med min bacon i mörkret och bara hoppades, berättar Lotta med ett skratt. Runt omkring i både bilar och till fots fanns vänner och familj utspridda. Skulle de lyckas? I bilens baksäte placerades bacon och bildörren lämnades öppen. Alla väntade.

Så plötsligt var hon där. Vissla smög in i baksätet och Sofia tog sin chans. Sprang fram och slog igen dörren. Nu var Vissla fast. I säkerhet. Tio dagar efter sitt försvinnande fanns nu Vissla i Lottas bil.

Lotta var tvungen att samla sig några minuter. Mindes alla varningar om att Vissla kanske skulle ha förändrats och kanske inte skulle känna igen Lotta. För-vildats som så många hundar gör när de varit utan mänsklig kontakt.

Så klev Lotta in i förarsätet. Hörde Vissla morra där bak i bilen. Sköt bak stolen för att komma närmare och la sin hand på baksätet. Kände Visslas nos mot sin handrygg. Visslas haka mot sin axel. Så var Vissla plötsligt i hennes famn och glädjen visste inga gränser.

Hemma igen.

Tillsammans med dottern Linda åkte Lotta genast till veterinärkliniken i Strömsholm med Vissla som efter
genomgång konstaterades mager men vid gott mod. Tydligen hade tillgången till vatten och kattmat i stallet om nätterna hållit henne i ganska god form även om hon var mager.

”Det känns fortfarande overkligt ibland”, säger Lotta när hon betraktar sin Vissla som glatt springer omkring på gräsmattan med sin leksak. ”Ibland förstår jag inte att hon varit borta och ibland kan jag inte förstå att hon är här igen. Jag är så oerhört tacksam för mina nära och kära som så outtröttligt kämpat för Visslas men också min skull. Tack!”

Lottas tips:

Börja leta direkt. Ring ID-hundsförarna. De är fantastiska.

Skaffa en smeller för varje djur. Använd plasthandskar, samla päls från djuret och förvara i en rengjord glasburk. Byt ut en gång var sjätte månad.

Om djuret försvinner så underlättar det oerhört för ID-hundarna när de ska påbörja arbetet.

Text och foto: Sandra Lindblom