-Mamma, vi är hungriga! 

-Jag vet det, men vi äter inte nu. Ni får vänta. 

Det är sommar för några år sedan. Ungarna och jag har tagit Gotlandsfärjan, som går direkt från vår sommarhemstad
Västervik, till Visby. Eftersom jag inte lämnar något åt
slumpen (läs: har svår spyfobi) har jag tagit en sjösjuketablett. Jag vet att mitt illamående är psykosomatiskt, jag kan bli
åksjuk av att se en rulltrappa på avstånd. Men idag är
tabletten befogad. Det blåser 15 sekundmeter och vågorna är 2,5 meter höga, enligt kaptenens utrop i högtalarna. 

Eftersom jag gillar att planera (läs: är strukturknarkare) så har jag i förväg beställt tre frukostbrickor på båten. Inte kunde jag veta att det skulle bli spycirkus ombord. 

Vi är nu halvvägs till Gotland och samtliga toaletter på båten är upptagna av sjösjuka människor. De som inte fick plats sitter i sina säten med spypåsar. Det är nu mina sjöbjörnar till barn börjar tjata om frukost. 

-Mamma, vi vill äta nu. Vi är ju halvvägs till Gotland. 

-Här äts ingenting, svarar jag inuti min pocketbok som jag
tagit fram och håller tätt intill ansiktet. Inte för att läsa, utan för att få bokdoft i näsan istället för lukten från vad som
försiggår runtom oss. 

Jag försöker hålla de hungriga barnen stången med min nödproviant, mandlar och torkade tranbär. Helst vill jag sitta helt stilla med näsan i boken och inte prata med någon. Men jag är ju mamma, och då ingår inte ”sitta stilla och inte prata” i konceptet. 

-Mamma, nu är det en halvtimme kvar. Hämta våra frukostbrickor nu! 

Ungarna är nu riktigt på hugget. De bryr sig inte ett dugg om att den vanligtvis robusta Gotlandsfärjan kränger som en tvålkopp. De ska ha sin frukost. Vi tar oss med stor svårighet nerför trappan till serveringsdisken. På vägen passerar vi rad på rad av likbleka människor som sitter och halvsover i sina säten. Det är dödstyst. Tills vi stegar fram till disken och ber att få vår frukost. Personalen har packat frukosten i tre påsar då det inte går att ta sig fram i båten med brickor i den här typen av sjögång. 

Att ta sig uppför trappan igen är en fråga om att tajma det mot rätt våg. Man kan ta trappan i  två steg om man bara gör det vid exakt rätt tillfälle när båten är påväg uppför en vågtopp. Det här tycker ungarna är fantastiskt roligt och nästan lite av en lektion i fysikens lagar. 

Vi tar oss tillbaka till våra säten. Medan färjan stävar vidare mot Visby hamn äter mina sjöbjörnsbarn sin frukost med god aptit medan pojken i stolsraden bakom kräks ännu en gång. 

Text: Lotten Alveling