Det är mitt i natten och jag börjar bli desperat. Jag är inte kompatibel med symaskiner och jag har ingen aning om vad jag håller på med. Till slut ger jag upp och letar fram ett gäng säkerhetsnålar och nålar upp de 10 centimetrarna överflödigt tyg i nerkanten av dotterns Lucialinne.
Hur kan det egentligen komma sig att december, och framförallt Lucia, kommer som en överraskning varje år? Visst borde jag veta vid det här laget att december kommer efter november. Ändå står jag där natten före Lucia och försöker frammana en liten tomtedräkt till sonen ur tomma intet.
Härom året letade jag faktiskt hemma efter Luciakläder flera dagar före, och hittade inga. Och drog slutsatsen att jag nog skänkt vidare föregående års tomtedräkt eftersom sonen växte så förjordat. Så jag köpte en ny tomtedräkt i rätt
storlek.
När alla Luciatåg var över packade jag ner dotterns lucialinne och sonens tomtedräkt i en plastback med lock och skulle precis ställa in den i garderoben på det ställe jag fann mest logiskt när jag ser att det redan står en identisk plastback där. Tydligen hade jag tänkt exakt likadant året före. För i den plastbacken hittade jag en identisk tomtedräkt, i exakt samma storlek. En storlek sonen dessutom på intet vis skulle kunna ha nästa år. Där stod jag nu med två likadana tomtedräkter som skulle komma att vara för små nästa år. Toppen.
Lucialinnen är ändå lite enklare att hantera. Dottern har haft samma i flera år. Inte ens längden har behövt justeras senaste åren. Värre är det då med tärnljusen. Ni vet de där små batteridrivna ljusen som man dessutom förväntas dekorera med nån liten skiva av vit kartong (vem har vit kartong hemma?) med lite glitter runt kanten. Det övergår min förmåga att förstå hur dessa små ljus kan suga musten ur ett batteri innan man hunnit säga tärnljusbatterikapacitet.
Min stora akilleshäl i luciasammanhang är ändå låttexterna. Inte för att jag måste kunna dem, jag sitter ju bara i publiken, men ändå. Varenda år tänker jag att till nästa gång ska jag ta reda på vad de egentligen sjunger. Ändå sitter jag där året därpå och undrar. Det är en textrad som alltid orsakar mig lite extra huvudbry. Den går nåt i stil med Natten var stor och stum, nu hör det svingar, i alla tysta rum, sus som av vingar. Frågorna hopar sig ju. Svingar? Är det vingar som svingar?
Jag förstår inte riktigt. Men det behöver jag ju inte göra
heller, jag behöver bara luta mig tillbaka och njuta.
God jul!
