Text & foto: Mimmi Malmström

”Snön faller och vi med den, det blir mycket bättre sen …”

”Vad du sjunger högt, jag får ju ont i huvudet!” Sören hade kommit fram där jag satt i fönstret och tittade på snöflingorna som föll utanför. De föll ner på hela Ekhaga och framkallade min lust att sjunga.

”Gillar du inte Uffes gamla dänga?” undrade jag.

”Menar du att min grannkompis skrivit den där sången?” Sören såg ganska imponerad ut över att känna en kompositör men jag tog ner honom på jorden med orden.

”Inte den Uffe, han kanske har skrivit en sång han med, men den här har Uffe Lundell gjort och sjungit många gånger fler än mig.”

”Föll han när det snöade och bröt tassen?” undrade Sören.

”Det är många som faller när det snöar och han kanske fick sån där transpiration eller vad det heter och så gjorde han en visa om det. Men det är en ganska knepig text, eller hur? Snön faller långt in i sommaren. Jag tror vi får ha ett snack om klimatkrisen med Uffe.”

”Lundell?”

”Nej nu tänkte jag mer på han statsministern, klimatkrisen är nog mer hans bord än Lundells.”

Jag fortsatte att sjunga och texten var faktiskt lite förvirrande. Det var poliser som samlade falkägg och en som upprepade gånger körde in i en bergvägg, men en rad handlade om att de gömde sig i skogen med katter och vin och det kanske var lika bra att gömma sig om den där klimatkrisen skulle komma skenande med ännu större fart.

”Oj”, sa Sören. ”Nu kör de på med snöslungan ute igen, det går snabbt och smidigt att få bort snön med den.”

”Ja snöskyffel kan man inte använda på ett par år, inte förrän 2028.”

”Varför inte då?” undrade Sören.

”Det är ju inte skottår förrän då.”

”Åh, du är så himla inte kul ibland, fast det var ganska roligt faktiskt.” Sören log och smet ut genom kattluckan för att kolla in hur mycket snö som nu kommit.

Själv satt jag kvar i fönstret och kikade ut på gräsmattan och skogsbrynet där det om några månader skulle komma fram blåsippor, vitsippor, tussilago, fästing och orm. Människan gillar att se de olika vårtecknen sa hon förra våren fast hon blev inte vidare lycklig då jag tog in fästingar och kopparormar. Men att gå och plocka blommor blir hon glad av. Sören brukar följa med henne och när de kommer hem igen brukar de visa mig blommorna de hittat och berätta för mig vad de heter. De blåa heter blåsippor, de vita heter vitsippor och de gula heter minsann inte alls gulsippor utan ibland är det tussilago och ibland gullvivor eller svalört. Det är ingen ordning på saker och ting alls och än är det en bit kvar till vår och sommar och blommor. Jag fortsätter väl sjunga …

”Tjugoåtta ligger lågt, ligger lägre än en sjunken båt. Långt till sommarn, långt till vår, tänd en brasa och torka ditt hår. Bärga båten och lägg upp den på land, snart ska vi segla igen. Vart vi vill. Snön faller och vi med den, snön faller till morgonen. Då blir det ljust.”

Har ni inte lyssnat på låten så gör det, den heter Snön faller och Uffe gjorde den 1978. Den är bra och jäklar vad det snöar ute nu.

Nu ska jag gå och skriva ett brev till Uffe, inte grannen och inte statsministern utan han med den här sången. Jag har några frågor på den. Vad är det där tjugoåtta som ligger lågt och vad hette katterna som gömde sig i skogen? Får en polis samla på falkägg och om man kör in i en bergvägg är det ungefär samma sak som att gå i väggen?

Simma lugnt/ Eder snögubbe Blomgren