Allt annat bleknade plötsligt. Ens glädje. Ens små bekymmer. Sånt som känns viktigt och sånt som känns jobbigt. Det spelar liksom inte så stor roll just nu. En man bestämde sig för att gå in på en skola med ett vapen, och därmed sprida skräck och sorg till ett helt land. Så meningslöst, så onödigt, så grymt ondskefullt. Men inte helt ofattbart, tyvärr. Förr eller senare skulle det väl hända även oss. När så många andra drabbas, varför skulle inte vi? Men varför ska det behöva ske? Vad har gått fel? Vad kan vi göra nu för att minimera risken att det händer igen? Vad ska vi göra? För nåt måste göras. Jag har dock ingen aning om vad. Men jag hoppas att nån har det.
Jag tänker på dom som miste sina liv. Jag tänker på dom som miste sina vänner, kollegor och familjemedlemmar. Jag tänker på dom som fick uppleva detta hemska och som nu kommer få leva med sina trauman från det. Jag tänker på Örebro som stad och alla dess invånare. Jag tänker på alla inom skolan. Och alla barn och elever som är rädda, ledsna och känner sig otrygga. Men framförallt tänker jag på dom, som gick till skolan den fjärde februari 2025 men aldrig kom hem igen. En tragedi så djupt sorglig att det är svårt att förstå att det är på riktigt. Sen kan jag inte undgå att tänka på han också. Han som gjorde det. Han som valde att göra såhär. Frågan ”Varför?” ekar i mitt huvud om och om igen. Varför gjorde han det? Jag hade så gärna velat fråga honom. Vad hade jag, vi, samhället, kunnat gjort för att han inte skulle ta det beslut som han gjorde? Vad var hans motiv och varför? Varför? Varför? Varför?
Nu behöver vi enas. Kroka arm och ta hand om varandra. Lyssna på varandras oro, tankar och rädslor. Hjälpa varandra. Prata med varandra. Låta denna enorma tragedi göra oss starkare, snällare och mer enade. Det här ska inte få ha hänt helt förgäves. Nånting fint måste få komma ut från detta så fula och hänsynslösa. Låt oss försöka sprida än mer kärlek nu. Och inte bara till våra nära och kära, utan till alla våra medmänniskor. Så kanske kanske kanske vi kan minimera risken att nånting sånthär händer igen.
Ja som sagt, allt annat bleknar. Jag känner mig tom. En känsla jag inte allt för ofta känner. Men nu gör jag det och jag vet att ni är många med mig som känner likadant. Tomhet. Jag vet inte vad jag ska ta mig för, vad jag ska säga eller hur jag ska tänka för att ”gå vidare” efter allt det här. Tänker att det får vara så ett tag, att det är okej. När chocken lagt sig lite och dagarna har gått, så kanske ljuset, glädjen och färgerna i livet blir tydligare igen. Vi är ju mitt uppe i Mello-tider, den glittrigaste tiden på året som samlar så många människor och väcker så mycket känslor. Glitter, musik, humor och glädje. Iår extra festligt dessutom, när Valdemarsviks egna dansbandsdrottning Maria Rolf deltar. Och så har vi snart Alla Hjärtans Dag. Och det blir ljusare, vackrare och varmare ute. Kanske tur det, att vi har allt det också. Som kan väga upp och bli en motpol mot sorgen och mörkret. Kanske kan vi trots allt samlas i sofforna och titta på Mello på lördag och för en stund få glömma det som hänt och omfamnas av det där glittret. Känna hur musiken kan få beröra oss. Glädja oss.
Aldrig, aldrig ska hatet, ondskan och mörkret få vinna över oss. Vi måste fortsätta framåt. Med blicken inställd mot
kärleken, godheten och ljuset. Livet.
/Viktor Lenper
