Tidigare idag satt jag återigen i den sköna fåtöljen hos min psykolog. Ett kärt återseende och ett par månader sen sist. För ja det är faktiskt så jag känner för min psykolog. Våra många möten och otaliga timmars prat har blivit till en fin bekantskap. (Ja hon känner mig ju faktiskt bättre och vet mer om mig än dom flesta gör.) Så det är kära återseenden, när vi ses på hennes rum igen, alltid med en rykande kopp kaffe och bekvämt avslappnad och uppkrupen i fåtöljen. Där slappnar jag av. Ofta helt ovetandes om vart våra samtal ska leda just för dagen. Ibland skrattas det. Ibland gråts det. Jag kan reflektera. Jag kan fundera. Känna lättnad. Känna ångest. Ofta leder våra samtal in på dom existentiella frågorna. Varför? Hur? När? Vad gör jag ”rätt” och vad gör jag ”fel”? Ja, jag är verkligen en förespråkare för att besöka någon form av samtalsterapeut eller psykolog. Tror verkligen att vi alla skulle ha nytta av det, oavsett vem vi är, i vilket skede i livet vi än befinner oss och hur vi än mår.
Idag fokuserade vi mycket kring två ord som vi ofta återkommer till. Orden är Tillit och Tvivel. Två ord, två känslor. Varandras motsatser – och ändå tätt sammanlänkande. Bär varandra. Behövs båda två. Lika viktiga, lika självklara. Jag har alltid tänkt att tillit är en styrka men tvivel en svaghet. Jag har skuldbelagt mig själv för att jag känt tvivel. Att tvivel är misslyckande. Att det är något som står i vägen. Håller tillbaka. Och hur ofta vi än pratar om det, och jag påminns om att Tvivel = Bra! så sitter den där dåliga känslan kring tvivlet kvar. Jag kommer ofta tillbaka dit. Trots att jag lärt mig. Tvivel är något bra. Tvivlet är en del av tilliten. Och att kombinationen av dom båda känslorna är det som formar oss till dom vi är. Som hjälper oss ta dom beslut vi tar och får oss att hamna där vi ska hamna. Jag fick återigen den påminnelsen jag så många gånger behövt: att det är en styrka att kunna tvivla, men ändå känna tillit och våga. Tvivlet säger: tänk efter. Tilliten säger: du kan!
Det är ofta där jag pendlar, ja, både mentalt och i mitt arbete. Mellan tilliten till att allt är som det ska, och blir som det ska, och tvivlet. Tvivlet till om jag tar rätt beslut, gör rätt och väljer rätt. Det kan pendla veckovis, det kan pendla från dag till kväll och ibland, ja ibland pendlas det fram och tillbaka hela tiden. Som nu när jag är i full färd med att renovera en lokal där jag och en vän framåt våren ska öppna en ny butik. Han blir tokig på mig ibland, när jag pendlar som mest kring alla beslut som ska tas. Det kan ju låta banalt, men ibland kan ju pendlingen mellan tillit och tvivel handla om hur bred kassadisken ska vara, om dörrkarmen ska vara vit eller svart och om hyllplanen ska sitta tjugo eller trettio centimeter ifrån varandra. Larvigt kan man tycka. Men det är ju livet. Livet med tillit och tvivel. Och jag tänker att det är just där, mellan tillit och tvivel, som livet pågår. Det blir bra, tack vare tillit och tack vare tvivel. Jag är bra, tack vare tillit och tack vare tvivel. Och det är så det ska vara. Det är okej så. (Och det är väl okej att tvivla lite när man ska ta (vad som känns som) tusen olika beslut varje dag om kassadiskar, dörrkarmar och hyllplan – och i livet i stort?)
Om du tvivlar just nu: det är inte fel. Det är okej. Kanske är du bara mitt i allt. Mitt i livet. Mitt emellan tillit och tvivel. Och kanske är det precis där du ska vara just nu.
Tack för att du läst!
Viktor Lenper
