Regnet vräker ner utanför fönstret. Jag kommer på mig själv att sitta och frysa. Det var inte igår. Det är höst nu va? Tar på mig en kofta och häller upp en ny, värmande, kopp kaffe. Den förra vet jag har inte vart jag ställt. Som vanligt kom nåt annat emellan och kaffet hann kallna. Det hör till min vardag, att hitta halvdruckna kaffekoppar lite här och var. (Lite av en last i livet, det här med kaffet.) Tankspridd som jag är och alltid med flera bollar i luften samtidigt så har jag en förmåga att bara dricka upp halva koppen och sen ställa koppen på nåt ”bra” ställe… Jag har slutat förvånas över vart jag kan hitta dom där kopparna. I badrummet, uppe på kylskåpet, i garderoben, bakom soffan. Ja som sagt… Tankspridd?
Tar upp kalender. 11:e september. (Just det, min guddotter Alice fyller 10 år idag. Måste komma ihåg att ringa henne sen när hon slutat skolan.) Bläddrar i kalendern för att leta rätt efter ett möte. Den är full. Igen. Det händer nåt nästan konstant i mitt liv. Alltid är det nåt. Inte många obokade dagar. Massor av jobb och möten. Massor av roligheter och festligheter. Och så allt ideellt jobb på det. Nu främst med Världens Barn- insamlingen som närmar sig sin kulmen. Man kanske kan tycka att jag borde dra ner på mina ideella uppdrag med tanke på hur full kalendern är. Men det går inte. Jag måste fortsätta. Varför? Jo det ska jag berätta!
Svaret är enkelt. Därför att jag kan. Därför att vi behöver. Och när vi kan och behöver, då bör vi. Det är liksom vårt ansvar. Det är mitt ansvar och det är ditt ansvar. Det är det enda moraliskt rätta om ni frågar mig. Att känna empati och bry sig. Att göra vad man kan för att förändra. Förbättra. Det är framtiden. Barnen är vår framtid. Och barnen har rättigheter. Rättigheter vi måste se till upprätthålls. Rätt till hälsa, skola och trygghet. Rätt till att äta sig mätta. Rätt till att lära sig saker. Rätt till vård och mediciner. Rätt till en trygg famn, en hjälpande hand, ett hem. Självklart för oss, men ändå ingen självklarhet.
Jag får ofta en känsla av maktlöshet när jag läser Världens Barns rapporter om världsläget. Man känner sig lätt otillräcklig. Att allt är hopplöst. Jag önskar att jag hade mer tid och mer pengar. För allt det här som är så viktigt. Att försöka förändra världen kan kännas övermäktigt. Det är det. Eller ja, samtidigt är det inte det. Det är väldigt enkelt att förändra världen. Iallafall en liten del. För även det lilla gör ju skillnad. Även det lilla, blir en del av det stora. Bara man faktiskt bidrar. Gör något. Nej jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Jag kan inte rädda alla barn, men jag kan rädda några. Jag kan inte mätta alla världens hungriga magar, men jag kan mätta några av dom. Om man adderar min lilla insats med alla andras små insatser så blir resultatet något stort. Och den vetskapen är så himla fin. Känslan av att ta det kollektiva ansvaret. Att kroka arm med andra som är påväg mot samma mål. En väldigt skön känsla. Prova ni också, om ni inte redan gjort det, och känn hur skönt det känns. Ni kommer inte ångra er! För barnen. För världen. För framtiden. För oss alla. Tillsammans räddar vi liv.
Just det, tänkte ju dela med mig av min utflykt jag gjorde under Östgötadagarna häromdagen. Detta underbara påhitt som i år firade 25 år om jag minns rätt. Älskar ju alla såna här påhitt, som främjar landsbygden och gynnar företag och aktörer utanför storstäderna. Typ som Kultur och Skördefesten kommer göra här i Valdemarsvik snart. Men mer om det en annan gång!
Och jaha, nu har visst kaffet svalnat igen ja.
Ta hand om dig!
/Viktor Lenper
