Det är måndag förmiddag och jag lutar mig tillbaka i min gula schäslong i skyltfönstret. Veckans första kopp kaffe bredvid. Tänker att det är dags nu. Att skriva om att våren är här. För den är ju här nu. Det är sol, det är varmt, folk står och njuter längs Samelius husvägg mittemot och en bit bort hör jag hur en fågel låter lite extra glad. Det är som det ska vara, på våren. Allt det där som hör till. Men jag sitter bara och stirrar. Vet inte hur jag ska formulera mig. Vad jag ska formulera. Det känns som att jag borde ha något att säga om våren. Något lite hoppfullt, lite fint formulerat. Gärna om ljuset som kommit tillbaka, eller om en nystart. Det finns ju nästan som ett fär-digt manus för hur man ska känna nu. Men jag vet inte riktigt om jag är där. Jag har nog inte riktigt fattat att det är vår nu.
Det är klart att det är skönt med solen. Det är klart att det är trevligt att slippa frysa när man går ut. Men den där självklara vårkänslan som man nästan förväntas ha, nej den är inte alltid så självklar, även om jag vet att det är vår nu. Kalendern visar ju snart Maj! Och ja på tal om det: om bara någon vecka ska jag stå i en kohage i Skeppsgården och hålla Vårtal på Valborgsfirandet. Bara det är ju en mening som känns lite märklig att skriva. Vårtalet. Det låter så högtidligt på något sätt. Som att man ska säga något viktigt. Något som folk tar med sig hem. Trots att jag gjort det en gång tidigare, för två år sen i Valdemarsvik, så känns det såklart lite prestationsfyllt. Och det är kanske där någonstans det skaver lite. För vad är det egentligen man ska säga?
Att våren är här? Det märker ju folk själva. Att ljuset är till-baka? Ja jo det ser vi ju. Att vi ska känna hopp? Jo, absolut, det är ju ett återkommande ämne och ord i allt jag gör. Men det är ju inte alltid något man bara bestämmer sig för att känna. Jag har gått och tänkt att jag måste komma på något riktigt bra. Nåt nytt. Nåt som känns, typ värt att säga högt. Men ju mer jag tänkt på det, desto mer inser jag att jag kanske börjar i fel ände. Kanske är det inte dom stora orden som behövs.
För att våren kommer med värme och ljus. Det vet vi. Att bilden av våren är perfekt. Det vet vi också. Men kanske är våren inte alltid dom där perfekta bilderna man ser framför sig. Våren kan ju vara så mycket mer. Inte bara blommor som blommar, gator som sopas och människor på uteserveringar. Våren kan ju också vara lite svajig. Lite trög. Lite som vi alla. Som när man går ut i solen och det är varmt i lä, men kallt så fort man rundar husknuten. När man lämnar jackan hemma, men får vända och hämta den. När man tänker “nu börjar det”, men inte riktigt vet vad det är som ska börja. Och kanske är det just det som är våren, också. Inte en perfekt bild som är färdig, inte en färdig känsla, utan något som håller på. Något som faktiskt bara börjat.
Jag har väl tänkt att både den här texten och vårtalet behöver landa i något tydligt. Någon slags slutsats. Men å andra sidan: behöver allt va så tydligt hela tiden? Måste allt ha en poäng, en slutsats? Jag ska prova att släppa den tanken för en stund. Och istället bara konstatera att det har börjat. Att det händer. Att ljuset stannar lite längre på kvällen. Att det är lite varmare. Att människor är lite mer utomhus. Att det händer något, även om det inte är helt tydligt vad det där ”något” är. Det kan vi ju ändå konstatera.
Så om ni kommer till Skeppsgården på Valborg så lovar jag inte något stort. Det blir nog inget tal som förändrar särskilt mycket. Kanske kommer jag inte ens fram till nån slutsats. Men förhoppningsvis kommer jag fram till något som känns någorlunda sant i stunden. Och kanske är det inte så dumt ändå. Att bara va lite i stunden. För våren verkar ju klara sig ganska bra utan våra formuleringar. Den kommer ju liksom ändå.
Och det är väl i och för sig en slutsats nog så hoppfull!
Viktor Lenper
