Text & foto: Mimmi Malmström
”En avig och en rät, en avig och en rät”. Jag mumlade tyst för mig själv när jag började på ett nytt varv av den långa halsduk jag tänkte hjälpa Människan med att få klar någon gång. Jag tror fasen hon stickat på den i flera år men det hinner bli vår och varmt år efter år innan denna vinterskapelse har knutits runt hennes hals. Hon sa en gång att det inte gjorde så mycket om den aldrig blev klar, det var mer som ett aldrig avslutat terapiprojekt som man kunde ta fram för att skingra tankarna. Och det är ju klart att när man håller på med att mumla avig och rät för att inte tappa bort sig då finns det inte plats för så mycket andra tankar. Jag har nu lärt mig att denna form av stickning kallas mosstickning och där kör man varannan avig och varannan rätt och så gör man tvärtom på nästa varv så det blir små pluppar i garnet, som mossan i skogen. Inte slätt som i slätstickning, i slätstickning kör man ett varv av varje. Kanske det vore lättare men då skulle det säkert dyka upp en eller annan objuden tanke i den där terapisessionen och då vore det ju liksom ogjort arbete, eller som vi brukar säga, ogjort handarbete.
Det är många som gillar att vara ifred, njuter av lugn, ro och tystnad. Min Människa är en typisk sådan. Hon jobbar mer än Det är ganska poppis med handarbete även om det verkade vara mer poppis på mormors tid. Det finns ju till och med något man kallar mormorsrutor och det borde väl komma från hennes tid, mormors alltså. Mormorsrutor virkar man, inte stickar. När man virkar har man en sådan där pinne med en liten krok på och när man stickar har man två pinnar utan krok om det inte ska bli sockar eller vantar för då har man fyra pinnar, kroklösa. I stickning är det aviga och räta men i virkning är det halv- och helstolpar och luftmaskor. Luftmaskor är lätta, tror jag, de kan ju inget väga något alls …Man kan broderera också och göra korsstygn och allt möjligt men jag tycker nog att stickning är bäst i terapisyfte. Handarbetar ni? I sådant fall kanske vi kan ha en syjunta någon gång. Jag tror inte man behöver sy utan det går nog bra med pinnar med eller utan krok också eller så kan man i alla fall fika och skvallra en stund för jag tror att det kan vara lika bra terapi det med.
Jag måste ju berätta att min lillkusin varit på besök, hon som ingenting hör. Det gick bra, först. Hon klev ur reseburen, jag gick fram och gav henne en artig puss och det verkade lugnt men sedan så började hon fräsa. För att vara ett mycket litet djur så har hon en fasligt hög volym i fräsandet och morran-det. Hon försökte under dygnet hon var här att skrämma livet ur både mig och brorsan men artiga som vi är så lät vi henne bara hållas och tänkte att det blir nog bättre när hon lär känna oss. Jag förstår ju att det kan vara lite hemskt att som döv liten kisse sitta i allsköns ro och fundera och så kliver det fram två stora, rödlätta och mycket muskulösa herrar liksom från ingenstans. Det kan ju skrämma den tuffaste. Vi ger henne tid.
Tid, ja det är en sak man ge och ta och vara rädd om, vi har bara den vi har nu, tiden. Den springer så himla fort och det är mycket man vill göra såsom, att pussa en lillkusin, fixa en halv- eller helstolpe, brodera ett kosttygn och virka en mormorsruta. Men i avighetens, förlåt, ärlighetens namn, tiden räcker till det man vill och som min Människas gamla granne brukade säga, du har hjärna för ditt du.
Nu stickar jag vidare.
Fridens /Blomgren
