Text & foto: Mimmi Malmström
”Nästa vecka är det semester” sa Människan och log från öra till öra. Jag hade trott att det skulle dröja minst ett par månader till dess men tydligen kan en semester infalla lite när som ifall Kristi ska ut på flygtur och det även finns lite sparade semesterdagar. Varför Kristi skulle flyga vet jag inte, jag är ganska usel på den där bibliska historien. Visserligen har jag besökt kyrkan ett par gånger men då var det mer fokus på tre vise män som skulle ut med presenter. Nå, nu var det alltså dags för semester och jag beslöt mig för att packa. De nya kortbyxorna i skotskrutigt skulle jag ha med. Jag vet ju att Människan pratat om en längtan till Skottland och säckpipsmusik så jag antog det var dit planet skulle ta oss. Vad behöver man mer då? De tre p-na, pass, pengar och vad sjutton var det tredje? Nå, pass fick jag försöka klara mig utan fast jag vet ju att man kan fixa sådant på flygplatsen. Pengar då, jo de tre kronor jag har sparat åkte ner bredvid kortbyxorna och flaskan med solkräm, även Skottland har väl en stark sol. När Människan en stund senare titta in i kontoret där jag beslutat mig för att ha min resväska fram till avfärden undrade hon förstås vad jag pysslade mig. ”Gör mig redo för flyget till Skottland förstås”, sa jag. Hon skakade på huvudet och skrattade till, ”Jaha, ska du åka dit då får du ha det så bra.”
Fasen också tänkte jag då är det inte ett flyg till säckpips-blåsarna rutiga land som är på agendan, då är det nog bara en tågresa till Malmö och sedan den där långa bron både över och under vatten som ska ta oss till det där Danmark. Alla verkar så glada där brukar Människan säga så det var klart att det var dit vi skulle. Jag packade upp de skotskrutiga kortbyxorna ur väskan men lät solkrämen ligga kvar, ”the sun shines even in Denmark” nynnade jag. Jag gick igenom mina förråd och hittade en t-tröja i rött och vitt som jag tyckte kunde passa bland de danska kissarna och lade ner den i väskan i stället. Samtidigt funderade jag på om det var ett sånt där X-2000 tåg vi skulle åka. Jösses Amalia, det går ju så snabbt så man får mittbena i pälsen av vinddraget. Människan gick förbi igen och jag passade på att fråga om jag skulle kunna få smaka sådan där riktigt röd pölse när vi kom fram till Danmark. ”Jag ska inte till Danmark”, svarade Människan och fortsatte, ”Skulle inte du till Skottland?”
Hon försvann ut genom dörren och jag såg genom fönstret att hon dammsög bilen, fyllde på olja, och torkade bort lite damm. Okej, tänkte jag, det är en bilsemester vi ska ut på, kanske till kungliga huvudstaden och gratulera kungen lite i efterskott, självklart, att jag inte fattat det med en gång. Genast åkt den röd-vita t-shirten ur väskan och jag hittade en snygg skjorta och en liten fluga jag packade ner i stället. Inte kan man komma till slottet i t-tröja. När jag var klar lade jag mig uppe på väskan för att vila inför den långa resan. Medan jag låg där funderade jag på det där med att resa. Jag var nog ganska lättad att det inte blev en flygtur, jag är ju faktiskt lite höjdrädd och tåget som sagt, mittbena även på svansen. Men bil då, jag gillar ju inte att åka bil, jag blir ju bara hes för att jag skriker så mycket och då kommer ju min sång till kungen att låta förskräckligt illa. Jag ville faktiskt inte resa alls, kanske kunde jag följa med Sören bort till Gula huset bara på en dagsutflykt, solkrämen kunde ju få följa med…
Människan kom in där jag låg och jag sa som det var, ”Jag vill inte åka på semester, jag är både flygrädd och rädd om pälsfrisyr och röst så jag stannar hemma här och hoppas Sören
gör det också”. Människan tittade på mig och ett leende spred sig över hennes ansikte. ”Älskade Blomgren”, sa hon. ”Vi ska inte åka någonstans, vi ska bara vara lediga, sitta på balkongen och läsa, gå ner till sjön och ta ett dopp och ha det lugnt och skönt. Man behöver inte resa bort på en semester.” Ibland är hon bra klok min Människa.
Hasta la vista och happy holiday /Blomgren
