När en ny ingenjör steg av tåget i Åtvidaberg i början av 1900-talet väntade inte bara ett nytt arbete. Han steg också in i ett samhälle där framtiden byggdes snabbt – men där ensamheten kunde vara lika påtaglig som framtidstron.

Familjen fanns kanske långt bort, kontakterna var få och vägen in i det sociala livet var inte självklar. I ett brukssamhälle som höll på att förändras behövdes mer än arbete och bostad. Det behövdes sammanhang.

Det var i det behovet Åtvidabergs Tjänstemannaklubb fick sin betydelse.

När Åtvidaberg reste sig ur gruvornas skugga

Under andra hälften av 1800-talet hade kopparverket förlorat sin glans och samhället stod inför en osäker framtid. Men Theodor Adelswärd såg något andra inte såg. Han såg möjligheter.

Steg för steg växte ett nytt Åtvidaberg fram. Jord- och skogsbruk utvecklades. Sågverk anlades. Möbler började tillverkas. Mejeri, bryggeri, slakteri, trädgårdsskola och flera andra verksamheter skapade arbete och framtidstro. När Aktiebolaget Åtvidabergs Förenade Industrier bildades 1906 tog industrialiseringen fart på allvar.

När Åtvidabergs näringsliv växte förändrades också samhällets sociala karta. Ingenjörer, bokhållare, läkare, präster, lärare och andra tjänstemän flyttade till orten för att bygga sin framtid. De kom med kunskap och yrkesambitioner, men många kom också ensamma. Arbetet gav dem en plats i industrin. Klubben gav dem en plats i samhället.

Det var därför Åtvidabergs Tjänstemannaklubb bildades redan 1905.

Där främlingar blev vänner

I klubbens allra första årsberättelse beskrevs syftet tydligt: att hjälpa nyinflyttade tjänstemän att snabbare hitta in i samhället och i det sociala liv som växte fram runt arbetet.

Det kan låta självklart i dag, men för drygt hundra år sedan byggdes gemenskap långsamt och personligt.

Det fanns inga mobiltelefoner, inga sociala medier och inga digitala nätverk som kunde göra en ny ort bekant på några minuter.

Ville man skapa ett nytt liv fick man göra det ansikte mot ansikte.

Lördag kväll kunde medlemmarna samlas efter arbetsveckan. Där diskuterades politik och världshändelser. Tidningar från Sverige och Europa låg framme på borden. Någon spelade kort, andra samtalade långt in på kvällen.

Klubben blev ett andra hem.

Att bli medlem var däremot ingen självklarhet. Nya kandidater valdes in genom omröstning och krävde fem sjättedelars majoritet. Ibland röstades sökande faktiskt ner.

Idag är dock föreningen öppen för alla.

Jakten på ett eget hem

Under de första åren hyrde klubben ett rökrum på hotellet. Senare fick man disponera lokaler som Theodor Adelswärd upplät, men frågan om en egen samlingsplats följde klubben under nästan hela dess historia.

Man flyttade från plats till plats när förutsättningarna förändrades – från hotellet till bankens övervåning och vidare till nya mötesrum när gamla lokaler behövdes till annat.

Drömmen om ett permanent klubbhus blev aldrig verklighet. Ändå levde verksamheten vidare, därför att klubbens styrka inte satt i väggarna utan i människorna som fyllde rummen.

Ett rikt liv vid sidan av arbetet

Klubben var samtidigt långt mer än ett sällskap för samtal efter arbetet.

Här hölls föredrag om aktuella ämnen. Bokcirklar samlade litteraturintresserade. Utflykter ordnades runt om i bygden. Trettondagsbalen med den traditionsenliga ”Thesupén” blev en höjdpunkt på året, liksom gåsmiddagar och kräftskivor.

Biblioteket blev en viktig del av miljön. Svenska dagstidningar samsades med internationella tidskrifter från Frankrike och Tyskland, och för många medlemmar blev klubben ett fönster mot världen.

En klubb som följt samhällets förändring

Precis som många andra föreningar från början av 1900-talet var Tjänstemannaklubben ursprungligen en herrklubb.

Tiderna förändrades.

När Corren uppmärksammade klubbens 75-årsjubileum 1981 konstaterade tidningen att den gamla herrklubbsidén hörde en annan tid till. Samtidigt var verksamheten fortfarande livskraftig, med omkring 160 medlemmar och ett tiotal sammankomster varje år.

Det säger något om klubbens förmåga att följa tiden.

Den har förändrats när samhället förändrats, men utan att förlora sin kärna: behovet av att människor möts.

Gemenskapen lever vidare

Idag är medlemsantalet betydligt mindre än under rekordåren, men omkring fyrtio medlemmar håller traditionerna vid liv.

Årsmöte med middag på våren, i maj/juni puttningstävling och studiebesök, i augusti har klubben kräftsupé ombord på Vågspelet och på höstmötet middag med föredrag. Detta för vidare den rytm av återkommande möten som länge präglat klubben.

Styrelsen leds av Leif Bonta tillsammans med Thomas Fallman, Gunnar Ling, Nils-Erik Wetterhall och Mats Gahm.

Mycket har förändrats sedan 1905. Ingen kommer längre till Åtvidaberg utan möjlighet att ringa hem, och nyinflyttade hittar snabbt information via internet och sociala medier.

Men ett behov består: människan behöver fortfarande gemenskap.

Mer än en förening

Under mer än 120 år har Åtvidabergs Tjänstemannaklubb överlevt krig, industrialisering, Facits storhetstid och fall, digitalisering och ett samhälle i ständig förändring.

Det som en gång skapades för att ge nyinflyttade tjänstemän en väg in i gemenskapen har blivit en levande del av Åtvidabergs kulturhistoria.

I en tid när många kontakter sker genom skärmar och telefoner finns fortfarande ett särskilt värde i att mötas runt ett middagsbord, dela en berättelse, skratta åt gamla minnen och skapa nya tillsammans.

Historien lever inte bara i fotografierna från början av 1900-talet. Den lever vidare varje gång klubbens medlemmar samlas, delar minnen och formar nya berättelser tillsammans.

Text: Mats Gahm