Jag scrollar igenom mina anteckningar i telefonen. Där skriver jag allt. Från korta filosofiska uppslag till att göra-listor. Fastnar på meningen ”När tystnaden blir den högsta rösten”. Jag får fundera en stund och påminna mig själv om vad jag menade med det. Just det. Det var under Prideveckan i Stockholm den meningen kom till mig. Låt oss stanna där. Stanna i, och med, Pride. Och tystnaden.
För några månader sedan var jag på en tillställning när en man kom fram till mig och ville prata. Jag har alltid vetat vem den här mannen är. Folk vet vem han är. Jag har tänkt att det är en respektabel man, en man med inflytande. Kanske har jag fel. Hur som helst. Han ville att vi skulle prata. Eller rättare sagt: HAN ville prata med mig. Han undrade varför vi homosexuella alltid behövde synas så mycket. Varför vi inte bara kunde vara som alla andra, ”vanliga människor”. Han förstod inte varför jag inte kunde komma till den där tillställningen ”som jag var” utan att behöva vara ”så homosexuell”. Varför vi alltid måste synas och höras, klä oss konstigt, vifta med regnbågsflaggor och vara så fjolliga hela tiden.
För mig var det inget nytt. Jag har hört dom där orden förut. Fått dom där frågorna och läst otaliga meddelanden från anonyma trollkonton på nätet som undrat samma sak. Det nya var att det kom så öppet och högljutt. Inte anonymt. Inte från någon ung, osäker ungdom som skulle spela cool inför sina lika unga och osäkra kompisar. Det kom från en vuxen man, vars familj var på samma tillställning. Vi var dessutom omgivna av människor som vi båda kände. Men det stoppade honom inte. Han kände ingen skam.
Men vet ni vad? Det gjorde inte jag heller. För skammen, den är jag klar med. Är det någon som ska skämmas så är det han. Jag tar gärna diskussionen. Liksom jag gjorde där och då. Men det som sårade mig mest var inte hans ord. Det han sa. Det som sårade mig mest var att dom som stod bredvid inte sa något alls. Ingen sa ifrån. Ingen backade mig. Dom var tysta. Och det var det jag syftade på med den där meningen ovan. När tystnaden blir den högsta rösten. Tystnaden gav honom utrymme att fortsätta dela sina unkna, föråldrade åsikter. Tystnaden gav honom tron att det han sa var accepterat och okej. Tystnaden blev den högsta rösten. Där och då. Liksom den alltid riskerar att bli när vi inte säger ifrån.
Det räcker inte alltid att vi har rätt värderingar inom oss. Ibland måste dom sägas också. Högt och tydligt. För att höras högre än dom andra rösterna. Och kanske framför allt för dom som själva ännu inte vågar säga något. Barn och ungdomar som fortfarande funderar över vilka dom är. Vuxna och äldre som kanske levt ett helt liv utan att våga berätta vem dom älskar. Som fortfarande gömmer delar av sig själva för omvärlden. Dom hör också vad som sägs. Och dom hör också vad som inte sägs. När ingen säger ifrån.
Det är inte tystnad som skapar förändring. Förändring skapas av dom som vågar säga ifrån. Av dom som vågar skapa dålig stämning. Vågar stå upp för det som är rätt. I politiken. På skolgården. Vid fikabordet. På festen. I kommentarsfältet. När det behövs. Oavsett situation, plats och person.
Och snart, på tal om politik, får vi åter möjlighet att använda våra röster i valet. Vår demokratiska rätt. Eller ja, vår demokratiska skyldighet. Då får vi inte heller sitta tysta. Då måste vi göra våra röster hörda. Även då. För annars vinner dom andra rösterna.
Så nästa gång någon säger något som känns fel – säg något. Även om det blir obekvämt. Även om ingen annan säger något. För ibland måste någon vara den första som bryter tystnaden. Annars riskerar tystnaden att bli den högsta rösten, igen.
Viktor Lenper
