Om du frågat mig för många år sedan, när jag gick i skolan, vad jag skulle göra som 45-åring, så skulle det inte vara det jag gör nu. Det här är årets första krönika och det är passande nog min 20:e krönika för Åtvidabergsplatsen. Jag minns att jag berättade att jag och min make Nils, flyttade hit för cirka 6 år sedan, bland mina första krönikor och nu i mars har vi bott i Åtvidaberg i 10 år!
En del små milstolpar på vägen som är mitt liv nu. Men varför skulle detta ha varit så omöjligt? Jo, när jag gick i grundskolan på 80-talet, var dyslexi ganska nytt. Jag hade vad man kallade för ”Läs och skrivsvårigheter” och jag tyckte nog inte att skriva och läsa var speciellt roligt. Jag läste däremot gärna serietidningar och älskade att rita.
Något jag upplever har kantat mitt liv är förväntningar och en märklig ide av omgivningen att utvärdera och placera alla i olika fack. Jag placerades snabbt av andra och mig själv i facket ”Inte bra på texter…” och eftersom jag hade vad man idag kallar för dyslexi, inte direkt uppmuntrades till att läsa eller utveckla mitt eget skrivande. Det fastnade oftast bara inne i något tråkigt tragglande av att få min stavning att bli perfekt…
Sen kom datorer och med det kom rättstavningsprogram och internet in till alla hem, och jag började fota och rita och lägga upp bilder på det som då kallades ”webben”, internet alltså. Bilder, både foto och illustrationer blev under skoltiden mitt ”språk” och ett sätt att både kommunicera med och bearbeta omvärlden. Men sen kom under 2000-talet, fenomenet bloggen. Där började jag skriva. Sen när jag väl börjat, kunde jag inte sluta. Folk skrattade, reagerade eller blev arga över vad jag skrev, och skrivandet fick plötsligt mening. För någon där ute gjorde jag skillnad, men om inte annat, fann jag min egen röst. Helt oväntat, blev bokstäverna äntligen min oväntade allierade.
Jag är otroligt tacksam att få uttrycka mig i text, det är inte överallt det är lika självklart, eller ens möjligt. Speciellt som kvinna. Själv blir jag så otroligt glad när någon berättar hur min text fått dem att skratta eller att de sett fram emot att läsa just min krönika. Jag läser alltid de andras krönikor, för ofta är det ju något från bygden. Varje person som känt något bekant eller relaterbart i det jag skriver, gör mig så glad. Jag tänker att min krönika kanske är roligare att läsa på dasset än baksidan på schampoflaskorna… Till er och alla anda som råkar läsa detta: Livet går framåt, våga testa något nytt. Det kanske blir din nya passion. Tack så mycket för dessa år som varit och gott nytt år och god fortsättning 2026!
Ser ljust ut för oss som gillar snö!
/Jeanette Hedman-Waara
