När min son Gustav var liten hade han napp. Om man ska tro alla Krösamajor därute så ska man inte låta sina barn använda napp. Men när jag var liten sög jag istället på tummen, vilket resulterade i norra Europas värsta överbett och tre olika tandställningar med påföljande tandläkarskräck. Dessutom hjälpte inte tandställningarna så värst, något min flyende haka fortfarande vittnar om.
Så om vi försöker följa mitt försök till logik här så fick Gustav ha napp för att slippa flyende haka. (Ja, jag är medveten om att hela resonemanget haltar deluxe.) Det är bara det att nån gång ska man ju sluta med den där nappen. Och det är ju en helt ny nivå av skräck (för mamman). Att medvetet göra nåt som ens barn blir ledset av. Hur gör man det? Hur mycket
ska barnet ha att säga till om i processen?
Jag hade långt gångna planer på ett mycket avancerat system av mutor (som vi kallar belöningar när barnen hör). Sonen var tokig i fordon och jag hade skaffat en liten leksakslastbil i vilken det ingick ett flertal minibilar som skulle lastas inuti lastbilen. Jag tänkte att han får minibilarna först, i nån slags belöningstrappa. Och när han varit nappfri ett visst antal
nätter får han slutligen själva lastbilen.
Det där avancerade upplägget blev dock liksom aldrig riktigt av. Konceptet var för oklart. Det sköts upp. Tills Karin, som är Gustavs sex år äldre syster, tog tag i det hela på sitt lite mer bestämda sätt. (Det är väldigt bra att ha en sån i familjen.) En dag åkte jag nämligen till Irland för att gå på några konserter med Westlife. Jag var borta två nätter. När jag ringde hem första dagen sa Karin:
– Idag har Gustav slutat med napp!
Jo, eller hur, tänkte jag. Han har slutat med napp idag. Men kommer börja med napp igen ikväll. Ett barn som haft napp i flera år slutar ju inte som genom ett trollslag. Jag tog alltså nappbeskedet med en nypa grovsalt.
När jag kom hem från Irland fanns det inga nappar hemma. Gustav frågade inte efter dem heller. Han hade slutat. På riktigt.
Jag frågade Karin hur hon hade gjort. Hon sa att hon bara hade sagt till Gustav att det var dags att sluta med napp
eftersom han var stor nu. Sedan hade de slängt napparna. Och sedan var det bra med det.
Karin, supersystern, hade alltså lyckats lite bättre än jag, mesmamman. Jag hade innan lastbilsplanerna försökt
involvera Gustav i planerandet av nappavvänjningen, och frågat honom vad han skulle vilja ha för belöning om han lyckades sluta med napp. Han funderade några sekunder och svarade sedan glatt:
– Nappen!
Text: Lotten Alveling
