Det skulle vara så himla mysigt att vara bra på att ha trädgård. Jag är tyvärr inte den personen. Min kunskap om växter sträcker sig till att jag med hyfsad säkerhet kan skilja på en maskros och en gran.
Min man har försökt lära mig se skillnad på havre, vete, korn och råg genom att peka på borst och vippor med en självklarhet som anstår en äkta Önhultsbonde. Det har gått sådär. När han sedan lanserade steg två av denna sädesslagsutbildning och avslöjade att det finns en hybrid som heter rågvete så kände jag att gränsen var nådd. Jag avanmälde mig omedelbart från kursen.
Jag har mördat växter som Blomsterlandet kategoriserar som ”omöjliga att misslyckas med”. Jag har lyckats få en kaktus att ge upp hoppet och en garderobsblomma att torka ihop till en sorglig liten pinne, trots att den enligt reklamen ska överleva i en mörk källare under ett kärnvapenkrig.
Tack och lov bor vi ju på landet. Här har vi tillgång till det mest geniala begrepp som någonsin uppfunnits för att dölja ren och skär lättja: Naturtomt.
Att ha en naturtomt innebär i praktiken att man kapitulerar inför djungeln och sedan sätter en snygg etikett på neder-
laget. När folk kommer på besök och ser vår tomt – som mest liknar en inspelningsplats för en dokumentär om livet efter mänskligheten – så ler jag bara harmoniskt och säger:
– Vi har valt att satsa på en naturtomt för att gynna pollinatörerna. Sedan lägger jag till, med min allra bästa barfota-Ernst-röst: – Man måste låta det vilda få ta plats i själen.
Ibland drabbas jag av hybris. Jag ser en bild på en prunkande engelsk trädgård och tänker: ”Hur svårt kan det vara?” På fem minuter har jag planerat att anlägga en liten damm, bygga en liten Monet-bro och plantera 34 sorters engelska rosor. Innan Earl Grey-teet har druckits upp hinner jag drömma om en karriär som landskapsarkitekt, googla lämpliga distansutbildningar, klicka hem en helt ny kollektion av arbetskläder från Husqvarna samt beställa en passande te-servis i benporslin som jag ska ha när jag sitter i min framtida rosenpergola.
Sedan minns jag verkligheten. Jag minns att jag arbetar heltid. Jag minns att mina två barn har sammanlagt 12 musik-relaterade fritidsaktiviteter varje vecka. (Ja 12. På riktigt). Jag minns att det passerar i genomsnitt 657 dovhjortar över vår tomt varje natt. (Nej, inte 657. Inte på riktigt). Så jag ger upp, avbeställer rosorna och går in och kollar på Morden i
Midsomer istället. Där är trädgårdarna i alla fall välklippta, även om det ligger ett lik bakom varje häck.
