Galenskapen började 1991. Jag var 14 år och The Boppers släppte en ny skiva. Ni vet, den med Jeannies Coming Back. Jag föll som en tallrik kräm. För musiken. Men framförallt för Mats Lagerwall.
Jag blev en fullskalig musiknörd. Jag hade kortklippt Elvis-frisyr och motorcykelboots. På skolavslutningen i nian när alla andra tjejer hade klänning i pastellfärg hade jag svarta tajts och en svart kavaj med leopardärmar. Jag hade platsat bättre som körsångerska bakom Jerry Williams än som skolavslutande högstadieelev.
Min syster Malin och jag hade fått nys om att Boppers-Mats var uppvuxen i Hässelby och hade jobbat som låssmed i sin ungdom. Så vi åkte till Hässelby och travade in på nån slumpmässig låsfirma där Mats (med största sannolikhet inte alls) hade jobbat. Där köpte vi en nyckelring som sedan satt i min nyckelknippa i 20 år som en (egentligen på intet sätt) ständig påminnelse om Boppers.
Musikgalenskapen har fortsatt. En gång köpte jag en Land Rover bara för att Mark i Westlife har en. 2019 gick jag på sju Westlife-konserter. Som sällskap hade jag en australisk kvinna jag träffat på ett Westlife-forum på nätet. Hon var ”högfungerande alkoholist”. Alkoholist kan jag skriva under på, men det där med högfungerande vet jag inte. I Belfast glömde hon sitt pass på en bardisk. I Dublin lämnade hon kvar vår hotellrumsnyckel på utsidan av dörren en hel natt.
I London fick jag rädda hennes kvarglömda Westlifejacka från damrummet på Wembley Stadium. Men kul hade vi.
Människor i min närhet (min man) ifrågasätter hur jag som ska föreställa musikalisk kan gilla ett simpelt pojkband. Vill man inte höra om Shane Filans absoluta gehör eller Mark Feehilys vocal range så bör man inte fråga detta. Det kan gå så illa att man blir tvungen att lyssna på smakprov. En gång blev min man tvungen att se en hel Westlifekonsert på DVD.
Semestern 2018 ägnade familjen åt att besöka Westlife-relaterade platser på Irland. Vi bodde flera dagar i Westlifes hemstad Sligo. Första kvällen i Sligo sa min man ”Ska vi åka och stalka Mark innan vi sover?” Sagt och gjort, min man rattade hyrbilen ut till Westlife-Marks hus som låg på landet utanför Sligo. Väl där undrade han (maken alltså) om jag ville stiga ur bilen och rota i Marks soptunna. Jag avböjde. Jag tog ett snabbt foto på huset i förbifarten.
I efterhand har det uppdagats att Mark hade sålt det hus jag fotade, och köpt huset intill istället. Jag fotade alltså fel hus. Men man kan ju inte få allt. Jag har i alla fall en förstående man.
Text: Lotten Alveling