Lottens betraktelser

Det verkar som om du simtränar. Vill du registrera ett träningspass? Jag stod vid återvinningen vid Edberga och slängde tomma mjölkpaket mitt i vintern när den här frågan kom från min ”smarta” klocka. Simtränar? Är den smarta klockan helt vrickad? Hann jag tänka, innan jag insåg att armens rörelser förstås påminde om crawl.

Jag fick min smarta klocka av min syster för ett par år sedan. Vilken suverän grej! Den hade ju bättre koll på mig än jag hade själv! Den kontrollerade att jag fått upp pulsen minst 30 minuter per dag. Satt jag still på kontoret mer än 50 minuter i sträck sa den till mig att resa mig och gå ett varv. Den kände av om jag tog en löptur. Wow. Sedan började det nästan bli lite creepy. När jag satt i en förhandling en gång kom ett meddelande från klockan: ANDAS! Liksom, what the fuck?Min systers klocka, som har en extra antistressmodul, blev plötsligt ekivok och föreslog skamlöst att hon borde ”uppleva en orgasm”. Joråsåatte.

Under jullovet blev min klocka stöddig emot mig. Den tyckte att jag motionerade för lite. (Det kan eventuellt ha varit så att jag gjorde det.) Den började spydigt påminna mig om att jag borde ta en rask promenad för att stänga mina ringar. Det är så det heter på smartklockespråk. Stänga sina ringar.

”Jag ska bara springa några varv runt huset så att jag stänger mina ringar!” är numera en helt normal sak att utbrista. Vanliga veckor är det ju lätt, man tar bara en liten löptur på lunchrasten så är det kirrat. Men när man sitter där på jullovskvällen iklädd pyjamas, framför den mysiga filmen, med ett goluktande barn i knät, så har ju inte klockan mycket för att den använder en insinuant ton. Löpturen uteblir. Jag brukar skylla på att det är för mörkt och halt härute på landet. Jag vet mycket väl att jag har fyra pannlampor, sju reflexvästar, en löpningsväst med blinkande LED-ljus och två par dubbade löparskor i hallen. Men när man snickrar ihop undanflykter till sig själv så är det inte alls svårt att ”glömma bort” detta.

Men klockjäveln ger sig ju inte. Ringarna ska stängas. Pulsen ska gå upp. Bara 7 minuter till så är det klart sedan! blinkar det på armen. Jamen för helvete! Mitt i filmen ställer jag mig således helt sonika upp och börjar dansa. Ja, ni läste rätt. Jag dansade. Jag gör verkligen inte anspråk på att dansa särskilt snyggt. Jag är ingen Jennifer Lopez precis. Men jag tycker ändå att det jag gjorde föll under kategorin dans. Det tyckte uppenbarligen inte 7-åringen:

”Vad gör du så där för mamma? Är du kissnödig?”


Lotten Alveling

Tedrickande vänsterhänt Västervikiskt Westlife-fan. Yngst av fyra syskon.

Tar vara på livet med barnen Karin & Gustav.

Sjunger, skriver, löptränar, läser böcker, ser på film, spelar flöjt.

Bor i Önhult. Född 1977. Gift.


 
Artikeln är publicerad i kategorierna: Åtvidaberg