”Våga va lite crazy”. Smakar på orden. Dom kittlar lite. Man blir nästan lite crazy bara av att säga ordet crazy. Det har nåt. Särskilt med lite östgötsk klang. Eller hur?
Jag sitter på bussen hem mot Valdemarsvik efter ett dygn i Stockholm. Har precis satt mig till rätta efter att ha sprungit genom Centralstationen. Jag var lite sen… Och prioriterade att stanna på Pressbyrån för att köpa färdkost, vilket kanske inte var helt smart. Men jag hann. På håret. Knäppte på mig bältet precis lagom till att chauffören startade motorn och hälsade välkomna i den där lite halvdana mikrofonen som bussar alltid verkar ha. (Varför är det så?!) Jag har varit i Stockholm för att fira invigningen av min vän Lindas nya restaurang. Och Linda, som numera driver två restauranger utanför Stockholm, är just en sån. En sån som vågar va lite crazy. Lite galen. Ja säkert för galen, enligt vissa. Men jag älskar det. Hon går på känsla. Satsar. Kör. Hon gör det som känns rätt i stunden. Det som känns kul. Och oftast blir det väldigt rätt. Och kul! Som nu. Hennes nya restaurang ligger i Kungsängen. Mitt ute på en åker. I en stor gammal lada. Lite galet. Men rätt. Och kul.
Jag tog nyligen en kaffe med vår kommuns nya näringslivsutvecklare Joanna Åhman. Vi sågs i min studio en solig morgon och satt och pratade om visioner, problem och framgångar. Kan nog inte tänka mig ett bättre sätt att inleda en dag på. Vår timme tillsammans swishade förbi i all hast. Hade nog kunnat sitta en hel arbetsdag och bara babblat på. För det är något visst med det där. Det där samtalet, när man möts i samma vision. Har samma driv. Samma vilja. Det inspirerar mig. Och väcker så många nya tankar och idéer. Ännu fler lite galna idéer och crazy grejer. Plötsligt vill jag vara ännu mer crazy. Och hitta på ännu mer roliga påhitt här i Valdemarsvik.
På invigningen av Lindas restaurang hamnade jag plötsligt till bords med två trevliga killar. Eller ja, plötsligt och plötsligt, jag tyckte dom verkade intressanta så jag gick fram och sa hej, presenterade mig och frågade vilka dom var. (Kanske lite crazy det också?) Men åh vad jag är glad att jag gjorde det. För dom var inte bara trevliga – det var två riktiga entreprenörer och visionärer. En perfect match! Det visade sig att dessa två killar, som egentligen kom från helt skilda bakgrunder och jobbade i helt olika branscher, i sommar ska arrangera en dansbandsfestival. En stenkast från restaurangen. Alltså mitt ute på en åker. Mitt i ingenstans egentligen. Och jag älskar det. Snacka om crazy! Det är såna som dom, som vi behöver fler utav. Människor som vågar tro. Som tittar ut över en åker och ser scenen framför sig.
Nu stundar snart sommaren hemma i Valdemarsvik och jag tänker på att många av mina allra finaste sommarminnen faktiskt blivit till tack vare människor som vågat lite mer än andra. Som varit lite crazy. Jag tänker på alla restauranger, caféer och glasskiosker som drivs av företagare med visioner och envishet (och alldeles för få lediga dagar). På alla evenemang, trubadurkvällar och utställningar som arrangeras av eldsjälar som vill att Valdemarsvik ska leva lite extra under sommaren. Det är ju lätt att som besökare tänka att allt bara finns där. Att scenen plötsligt bara står där och att ljusslingorna plötsligt tänds. Att kaffet kokar sig självt och att Midsommarstången reser sig per automatik. Men bakom varje sånt minne finns ju dom där. Dom som vågat tro på en idé. Som lagt tid, energi och passion på att skapa något för andra. Som vågat va lite crazy. Och jag tycker det är väldigt fint. Hur någon annans lite galna idé plötsligt kan bli till någon annans bästa sommarminne. Det måste vi ta vara på. Vara tacksamma för. Stötta.
Och det känns ju ganska hoppfullt också. Att det fortfarande finns människor som vågar hitta på saker. Som vågar tro.
För oj va världen vore tråkig, utan dom.
Glad sommar!
/Viktor Lenper
