Årets Inspiratör. Ja, så står det på det guld-inramade diplomet jag fick ta emot för ett par dagar sen. En utmärkelse som Riksinsamlingen Världens Barn varje år delar ut till personer som utmärkt sig i sitt engagemang för insamlingen. Och i år står det visst mitt namn på diplomet. Wow. Vilken ära. Vilken hedersam titel. Och bara det att få ett pris, det händer ju inte så ofta.
Själv tycker jag ju inte att jag gör något märkvärdigt. Jag bara gör ju. Går på magkänsla. Det som känns riktigt och viktigt. Inget märkvärdigt alls. Jag tänker att det finns så många andra engagerade, drivna och fantastiskt duktiga människor runtom i landet som gör så mycket mer. ”Inte ska väl jag…” Men tydligen. Enligt juryn så ska jag väl. Så jag slänger ett extra öga på diplomet, läser motiveringen och får väl bara acceptera att ja, jo, det står faktiskt mitt namn där. Tydligen var jag värd det i år.
Min sjunde Världens Barn-kampanj är avslutad och resultatet blev lika fantastiskt som vanligt. Miljontals kronor har samlats in runtom i vårt avlånga land. Här i Valdemarsvik samlade vi in över 135 000 kronor. Pengar som gör skillnad. Som ger barn mat, trygghet, sjukvård och möjlighet att gå i skolan. Som bidrar till kampen för barns rättigheter. Livsviktiga projekt som inte hade varit möjliga utan alla som skänker och engagerar sig. Och även om årets stora kampanj är avslutad fortsätter arbetet. Varje dag. För barnen.
Och på tal om att hjälpas åt. Dom senaste veckorna har jag renoverat min studio. Det var dags för lite nytt efter snart sju år på Storgatan. Vanligtvis är jag envis och naiv och tänker att jag kan lösa allt själv. Hur svårt kan det va att snickra lite hyllor, sätta upp lampor och spackla väggar? Ja, så har jag tänkt förut. Men på senare år har jag insett att det faktiskt kan va ganska svårt. Åtminstone om det ska bli riktigt bra. Så den här gången bad jag om hjälp. Och tog in proffs. Och en massa vänner! Resultatet Stabilt, rakt, slätt och säkert! Det vill säga raka motsatsen mot när jag gör det själv. Och så bra det blev! Det känns som en helt ny arbetsplats. Och precis lika tacksam som jag är för det guldinramade diplomet, lika tacksam är jag för att jag varje dag får gå till just den här arbetsplatsen. Att jag får fortsätta arbeta med det jag älskar.
Och tacksam, det är jag verkligen gentemot alla som hjälpt till. Såväl anlitade proffs som vänner och familj. Jag är så dålig på att be om hjälp. För att jag är envis. För att jag inte vill vara till besvär. Och för att jag fått för mig att jag borde klara allting själv. Men oj, så mycket bättre, roligare och lättare det blir när man faktiskt hjälps åt.
För vilka vore vi egentligen om vi inte gjorde det? Om alla bara körde sitt eget race, skötte sitt och tänkte att någon annan får lösa resten? Vilket sorgligt och fattigt samhälle vi skulle leva i. Och då menar jag inte fattigt på pengar, utan på det som faktiskt betyder nåt. Omtanke. Gemenskap. Medmänsklighet.
Man pratar om vikten av att vara självständig. Att stå på egna ben, klara sig själv och inte vara beroende av andra. Och visst finns det något fint i det. Men har vi inte fått för oss lite att det är ett svaghetstecken att behöva någon annan? När det i själva verket kan vara precis tvärtom. Att våga be om hjälp kräver ju mod. Och att erbjuda sin hjälp, utan att förvänta sig något tillbaks, är bland det finaste man kan göra.
Det får bli påminnelsen till mig själv efter dom senaste veckorna. Att ingen av oss behöver klara allting själv. Att vi alla har något att bidra med, och att det som känns litet för den ena kan betyda hela världen för den andra. Tänk så mycket vi faktiskt kan åstadkomma. Bara vi hjälps åt.
Och det där diplomet. Det må stå mitt namn på just det. Men det är väldigt många fler som förtjänar att känna sig som årets inspiratör.
Viktor Lenper










