Månadens Blomgren – november 2026

Text & foto: Mimmi Malmström

Minns i november den ljuva september då allting … Näe vet ni vad, den där ljuva september med löjliga kragar, strumpor och en massa rehab saknar jag inte ett dugg. Jag är nöjd med att ha klivit in i november en månad full av, som min Männi-ska brukar säga, tid att göra absolut ingenting. Den är lång, den är ganska grå, duggregnig på något sätt och den har inte ett endaste måste. Så himla befriande. Igår kväll såg jag tre älgar utanför fönstret här på Ekhaga. De stod i allsköns ro och njöt äpplen och novemberlunk. Vi nickade åt varandra i samförstånd som några som faktiskt kan konsten att njuta en tisdag i november.

Ja jag skrev ju att jag bor på Ekhaga. Bor ni i eller på? Jag bor i Gryt, på Ekhaga. En del säger på annat vis att de bor på landet, i skärgården, i stan, på Rivieran. Det kallas prepositioner har jag läst mig till, de där i och på, det betyder var något är någonstans. Jag har gått en svensk grammatikkurs med Sören, han var lärare och stod framför oss elever vid svarta tavlan. Där var framför och vid prepositionerna men när jag sa det till Sören då fick jag stå i skamvrån och då var det i som var den där prepositionen. Inte lätt och när man försöker hänga med får man straff för det. Nå, vi skulle sedan ta ut substantiv, adjektiv och verb ur meningar Sören skrev på tavlan. Han första mening löd, glada grisar sjunger. Jag försökte med att grisar inte sjunger så värst ofta men det nöjda han sig inte med utan sa strängt att grisen var substantiv, glad var ett adjektiv och att sjunger var ett verb. Sedan gav man mig en bok med grammatik för nybörjare och det är i den jag läst om de där prepositionerna.

Till historien hör att min Människa hade en pappa som bodde på en ö, den som hon växte upp på. Notera att jag skrev på. Hon bodde och växte upp på Bokö som ön hette och fortfarande heter. Hennes pappa som växte upp där för relativt länge sedan när skärgården var mer befolkad sa ofta när han ringde någon att det var, ja här sa han sitt namn, och så fortsatte han med i Bokö, inte på. Människan tyckte ofta att det lät lite konstigt men i hans ögon var nog ön ett litet samhälle då för länge sedan och då passade ju i bättre än på. Svenskan är ett knepigt språk men himla kul tycker jag.

Igår hade vi en ny lektion med Sören och han har lärde mig och mina klasskamrater, det är några katter häromkring som är med också, vad ett ackusativobjekt är. Jag tyckte att det räckte med att lära mig stava till det. Frågan jag ställde mig var vad jag skulle ha för glädje av det? Ja inte stavningen den är alltid bra att ha med sig men själva ackusativobjektet. Men hör nu, jag är ett sådant visade det sig. Han sa meningen, Människan älskar dig. Sedan delade han upp den i bitar, man frågar sig vad händer, jo någon älskar och det gör Människan, Människan blir då subjektet i meningen. Sedan frågar man vad som händer och då är det någon (Människan) som älskar och då är älskar ett predikat. Sista frågan reder ut ackusativobjektet när den besvarar frågan vem älskar Människan? Jo dig (alltså mig) då är dig ackusativobjekt. Slutsats, jag är inte bara katt, jag är även ett ackusativobjekt i alla fall i kärleksfulla sammanhang.

Nu ska jag fortsätta med några lektioner i tysk grammatik och att räkna på danska.

Eder lingvist/Blomgren

Artikeln är publicerad i kategorierna: Närheter | Valdemarsvik