Lottens betraktelser

Krönika: Lotten Alveling

Det finns par som fungerar som en enhet, gör allting ihop och planerar sina kalendrar tillsammans. Sedan finns det par som är som jag och min man. Vi är mer som två frilansare, två fristående planeter som kretsar kring samma köksö. Har vi tur så möts våra omloppsbanor några gånger under en reguljär vecka.

Förutom att vara skogsbonde så har min man ett vanligt ingenjörsjobb också. På den lilla fritid som (absolut inte) blir över är han dessutom pannskötare i Eksätter, förtroendevald i Södra Skogsägarna samt engagerad hobbymusiker.

Därför var det ingen av oss som höjde på ögonbrynen när vi en morgon tog varsin bil från Önhult och rullade i väg på varsitt håll för att uträtta helt olika ärenden. Han hade i förbigående nämnt något om en spelning där han skulle vikariera i Överums bruksoktett.

Mitt mål för dagen var i stället Malmen i Linköping. Jag hade blivit inbjuden till Lottakårens storslagna 100-årsjubileum. Som medlem i två decennier skulle jag få ta emot den nål som officiellt bevisar att jag troget bidragit till landets försvar, eller åtminstone lyckats betala medlemsavgiften via autogiro i tjugo år utan att klaga.

Barnen och jag anlände till det militära området på Malmen i Linköping. Vi blev bjudna på korv med bröd från en klassisk militär förplägnadsstation, och fick gå en trevlig tipspromenad. Sedan var det dags för den högtidliga ceremonin. Jag blev artigt visad till rätt plats framför ett litet tält som rests för dagen. Runt omkring mig stod andra stolta lottor, redo att hedras för lång och trogen tjänst. Mitt namn ropades upp i högtalarsystemet. Jag sträckte på ryggen och klev fram för att ta emot min jubileumsnål.

I samma sekund brinner en pampig fanfar av genom luften. Det dånar mellan byggnaderna och jag vänder blicken mot blåsorkestern för att skänka dem en uppskattande, lite kunglig nick för det fina arrangemanget.

Och där sitter han.

Mannen jag delar både adress, efternamn och barn med. Han tittar plötsligt upp från sitt notblad och stirrar rakt på mig med konfunderad blick. Jag ser i realtid hur han mitt i en takt nästan tappar fattningen och är millimeter ifrån att svälja sitt eget munstycke.

Det sägs att kommunikation är nyckeln till ett lyckat äktenskap. Men ärligt talat, varför prata vid frukostbordet och förstöra spänningen när man i stället kan ignorera varandra i veckor, bara för att till slut mötas av en slump på Malmen i Linköping där jag emottar militära utmärkelser och han, helt ovetande, spelar fanfar till min ära? Det kallar jag äktenskap!

Artikeln är publicerad i kategorierna: Närheter | Åtvidaberg