Jag minns inte riktigt när det började, men det är ett tag sedan nu. Det liksom smög sig på. Först rätt obemärkt, men nu märks det allt mer och allt oftare.

Jag har bland annat sett det i mina sms-konversationer med mina barn. 

Har du också tänkt på att barn (som är tillräckligt stora för att skriva ett sms, men fortfarande för små för att kallas ungdom) och äldre tenderar att strössla rejält med sina emojis? I min generation, som just nu befinner sig lite mitt emellan, användes emojis på ett lite mer återhållsamt sätt. Vi lägger gärna till en smiley eller ett hjärta där det kan förstärka det vi vill säga, eller för att försäkra oss om att något inte ska feltolkas. Men det räcker oftast med en eller ett par bildtecken till skillnad från barnet och dess mor- eller farföräldrar som gärna kryddar på rejält.

Mellan barnen och oss mitt emellan har jag upptäckt de emojilösa. Det verkar börja någonstans i tonåren och
fortsätta upp till nånstans en bit innan medelåldern. De skriver ren text och mottagaren förväntas kunna förstå vad som skrivs, helt utan förstärkande emojis (här kan du lägga till det där bildtecknet med uppspärrade ögon för effekt).

Numer besvaras alltså mina glada gubbar och röda hjärtan av enbart text av mina nästan vuxna barn. Ett tydligt tecken på förändring.

Jag har också fått en isande föraning om att jag fallit lite bakom när jag ser mina söner utbyta ”blicken” med varandra. Ni som vet, ni vet.

När man ser den där snabba blicken utbytas mellan sina nästan vuxna barn fattar man att man är utdömd som hjälplöst efter och inte längre deltar i diskussioner med yngre personer på yngre personers vis. En anses helt enkelt inte fatta. En anses nästan lite gulligt aningslös.

När jag växte upp i Mellansverige under 70- och 80-talet slängde vi oss med ord som ”fränt” och ”det är gött och va!”. Jag tänker mig att språkbruket utvecklades rätt långsamt via gammelmedia och egna, samt vänners och bekantas, eventuella resor inom och utanför landet.

De yngre idag har ett vokabulär i konstant förändring, och det som var inne i går är helt ute idag. Så det kanske inte är så konstigt att vi som är mitt emellan inte fattar.

När min yngste son för ett tag sen började prata om brainrot medgav jag att jag kanske inte helt hänger med, men ifrågasatte starkt att han verkligen tyckte att jag hade en rutten hjärna? (Här lämpar det sig att åter infoga de uppspärrade ögonen) 

Det visade sig dock inte alls vara sin moders hjärna han pratade om utan det var ett slangord som används för att beskriva överdrivet användande av TikTok vilket resulterar i att alla memes (det vill säga en idé eller ett fenomen, ofta i bildformat, som skapar en igenkänningsfaktor) inte längre betyder något för den som tittar utan bara ger
hjärnförruttnelse.

Nåja, att inte hänga med kanske inte är helt fel alla gånger. En vill ju inte råka ut för brainrot!

Ta väl hand om dig!

Cecilia

Text: Cecilia Kalén