Skolstart.
Varje år har jag samma vision. Den här hösten ska jag ligga i fas. Jag ska ha en framförhållning värdig en OS-kommitté. Jag ser framför mig hur jag startar dagen med ett yogapass och en löptur i morgondaggen. Jag dukar upp en härlig frukost med omsorgsfullt skuren frukt. Barnen (som är jättepigga) packar sina egna gympapåsar med idrottskläder (som de själva tvättat sedan sist). På bordet står tända ljus (som vi inte glömmer att släcka eftersom vi inte alls är stressade).
Barnen hinner med skolbussen med god marginal. När de åkt skalar jag potatis inför kvällens middag. Jag hinner även dammsuga och plocka ur en tvätt som jag såklart satte i gång 04.45 när jag steg upp. Jag behöver inte köra bil 25 minuter till jobbet eftersom det i den här verkligheten finns en stråle á la Star Trek i vilken jag kan ”beama” mig till församlings-gården där jag jobbar.
Det är ungefär här som jag inser att det här måste vara en dröm, och jag vaknar. Jag har försovit mig, och det har därmed resten av hushållet också. Snabbaste sättet att väcka barnen är att spela upp Nattens Drottning med Florence Foster Jenkins. Hon sjunger groteskt falskt, med påföljd att barnen (som har absolut gehör) mår så dåligt att de rusar upp ur sina sängar för att stänga av skiten. Medan Florence gör jobbet med väckningen fixar jag en snabb exotisk frukost bestående av macka-i-burk att ta med på skolbussen.
Ena barnet visar sig nu ha feber. Jag måste vabba. Jag sjasar ut det andra barnet som springer ner till skolbussen – och missar den med en hårsmån eftersom bussen går 4 minuter tidigare idag än i går. (Att försöka förstå sig på skolbussens turlista är som att försöka greppa strängteorin, det är inget som gemene man klarar av. Exempelvis ska turen vissa dagar ta normala 24 minuter, medan den andra dagar förväntas ta orimliga 12 minuter för samma sträcka.) Nu måste jag skjutsa barn 2 till skolan och sedan åka hem igen för att vabba barn 1.
Min man har valt en tillvaro som inte inkluderar skolans appar. På så sätt skyddar han sin mentala hälsa från både scheman och sjukanmälningar. Jättepraktiskt, ju! Särskilt för honom! Han åker även MC till sitt arbete, vilket gör att han varken kan skjutsa barn eller storhandla. Medan jag loggar in i apparna med ena handen och slänger i mig torra havregryn med den andra, slås jag av en tanke. Nästa gång maken undrar över någon logistisk schemafråga ska jag bara le och räcka över skolbussens turlista. Det lär hålla honom sysselsatt fram till höstlovet.
