Det var tidigt 2000-tal. Vi hade precis köpt hus på landet i Önhult och kompletterat tillvaron med Gandalf, en gråspräcklig norsk skogkatt som jag behandlade som min förstfödde eftersom mitt första människobarn inte kom förrän 2008. Gandalf hade en egen kattlucka och kunde komma och gå som han ville. Och det gjorde han sannerligen.
Jag fullkomligen älskar att titta på film och gå på bio, men avskyr skräckfilm. Jag förstår inte poängen med att bli skrämd frivilligt. Av nån outgrundlig anledning så bestämde maken och jag oss ändå för att gå och se Exorcisten på bio. Ni vet, den djupt obehagliga filmen från 1973 med Max von Sydow och Linda Blair. Den släpptes i nån slags restaurerad version i början av 2000-talet och tydligen verkade det som en bra idé just då att gå och se den.
Den var vidrig.
Jag minns faktiskt inte så mycket av den mer än huvudet som vreds åt fel håll på den av ”djävulen” besatta flickan. Det jag minns med mest klarhet är dock ljuden hon gjorde. Ljuden som kom från djävulen, genom hennes kropp. Det var gurglande klagande otäcka läten. Riktigt riktigt obehagligt.
Vi åkte hem. Vi gick och la oss. Vi somnade. Och vaknade. Av att det kom gurglande otäcka djävulsläten från under vår säng. Alltså, på riktigt! Lätena som kom från under vår säng lät exakt som djävulens läten i filmen. Exakt.
Jag är inte lättskrämd av mig. Inte det minsta. Men det finns ju gränser. En sån gräns är när man vaknar natten efter att ha sett Exorcisten, och klart och tydligt hör djävulen ligga under ens säng och utstöta gutturala omänskliga läten.
Min man och jag tittade på varandra. Ingen av oss var jättesugen på att sticka ner huvudet under sängen och titta. Två fullvuxna, sansade och icke mörkrädda människor som båda hörde samma ljud. Ingen av oss kunde komma på nån logisk och rimlig förklaring till det vi hörde. Det finns inget i denna värld som kan låta sådär. Det var smått surrealistiskt. Tillslut tog maken mod till sig och tittade under sängen.
Där satt Gandalf. Och en annan katt. Och gurgelmorrade åt varandra.
Antagligen hade de jagat varandra genom trädgården och Gandalf hade retirerat in till tryggheten hos oss i huset. Kattluckan hade magnetiskt lås och öppnades bara för Gandalf som hade ett halsband med magnet i. Men förmodligen var den andra katten så pass hack i häl att båda hann igenom luckan i ett svep. Och där satt de nu, under vår säng, och stirrade ilsket på varandra och morrade så otäckt de kunde för att skrämmas. Och det lyckades de ju minst sagt bra med.
Text: Lotten Alveling