Text & foto: Mimmi Malmström

”April, april din dumma sill. Jag kan lura dig vart jag vill.” Jag hörde Sörens ramsa som han upprepade gång på gång där han stod på en stol framför kylskåpet och kikade in på matvarorna där inne.

”Vad gör du?” undrade jag.

”Ser om jag kan lura ut den.”

”Vilken då?”

”Sillen så klart”, svarade Sören. ”Men det är klart, det är ju snart påsk och han ser lite hängig ut, antagligen inlagd …” Sören skrattade och hoppade ner från stolen medan han gav mig ett stort leende. ”Fattade du det där lillen?” sa han när han gick förbi mig. Jag skakade på huvudet och följde efter.

”Vad ska du göra nu Sören?”, frågade jag nyfiket. ”Får jag följa med? Förresten är det ju ganska tidigt ska vi verkligen gå ut nu?”

”Tidigt?” Inte sjutton är klockan tio tidigt.

”Hon är bara nio”, kontrade jag envist.

”Men brorsan, jag har ju sagt att du får finna dig i högre beslut och flytta fram din inre klocka också.”

”Inte en chans. Min klocka är nio, vi eller i alla fall jag befinner mig i det som tidigare benämndes som normaltid och så ska det förbli.”

”Du är medveten om att det ställer till det va, du kommer att komma försent till allting. Bussen åker ifrån dig, vaccinationstiden försvinner och en massa andra saker.”

Jag tänkte på det han sa och var inte så ledsen för att jag skulle komma försent till en eventuell vaccinering och buss hade jag aldrig åkt och skulle heller aldrig åka för den delen. Sören fortsatte, ”Du vet att de pratat om det där med att låta tiden var konstant men det kommer att ta flera år innan de bestämt hur det ska vara. Det kommer nog ta längre tid än att besluta om en förbifart vid Söderköping.”

”Har små snokar med klockan att göra?” frågade jag skeptiskt. Jag hade ju läst i tidningen att när de bestämt att gräva och bygga en bättre väg förbi Söderköping så hade en orm dykt upp och det gjorde att det hela lades på is, fast det kanske var sommar och isfritt i kanalen. Jag begrep inte så mycket av det men rödljusen och broöppningarna var fortfarande konstanta igenom den lilla östgötska orten men det var inte det här med tiden men jag hade minsann bestämt mig att inte sätta om klockan.

”Du är envis som en åsna”, sa Sören och det tog jag som något positivt. ”Tiden går och det är bara att hänga med Blomgren.”

”Nix”, svarade jag. ”Tiden går inte, det låter så negativt. Tiden kommer låter väl trevligare?”

”Okej, tiden kommer och går …”

”Och normaltiden består!” Jag sken upp. ”Snyggt talesätt och bra rim. Vi skriver till Ulf och säger att han kan låna vår slogan när vi nu ska ha en tid bara.”

”Vilken Ulf?” Sören såg undrande på mig.

”Ministerns så klart, den där statsministern. Visst heter han väl Ulf? Precis som vår granne.”

”Är grannen statsminister?” Sören såg lite chockad ut.

”Nej knäppis, han är ju granne inte statsminister.”

”Menar du att en statsminister inte kan ha några grannar?” Sören så skeptisk ut. ”Det verkar ju jättetrist. Tänk att inte ha grannar att springa runt och prata med. Jag tänker nog aldrig bli statsminister.”

”Inte jag heller, men om jag blir det så ska jag se till att fixa så tiden bara kommer och att den är konstant.”

Jag tittade ut på Sören som var på väg ner från balkongen, antagligen på väg till någon granne för att prata en stund. Själv tyckte jag tiden var mogen för lite vila så jag rullade ihop mig i soffan där vårsolen lös in och slumrade medan jag drömde om mitt liv som statsminister.

Carpe diem/Blomgren