Månadens Blomgren (augusti 2024)

Text & foto: Mimmi Malmström

”Hallå!”
”Vad är det Blomgren, varför skriker du så högt?”
”Jag har fixat käk, tänkte pigga upp dig lite. Du verkar lite låg.”

Människan hade varit dyster ett par dagar och jag antog att det berodde på att vi nu var inne i semestervecka nummer fyra, av fyra.

”Vad gulligt av dig!” Människan log och det gjorde mig som vanligt lätt om hjärtat.
”Vad ska du bjuda på då?”
”Vänta, du får hjälpa mig, jag har dom i svansen.” Stolt höll jag svansen så rakt jag kunde så hon skulle se de tre sniglar jag fångat till vår middag.
”Men Blomgren, jag tror inte jag gillar sniglar och förresten är de ju pyttesmå, inte blir vi mätta på det.”

Jag skakade på svansen för att få de att släppas fria igen och suckade uppgivet.

”Om du väntar lite så ska jag ta en handduk och torka av dig, du är totalt blöt på hela magen, du har väl traskat runt i gräset antar jag.”
”Jag passade på att fånga daggen”, muttrade jag.
”Men Blomgren, det är inte daggen man fångar, det är dagen, du vet …”

Människan fortsatte prata på om de dagar som skulle fångas och att en fluga gör så man inte somnar eller att en svala inte gör någon sommar men då gick jag ner till stranden i stället.

Det var inte så trångt där längre. Skolorna hade börjat och många hade slut på sina semestrar så jag tänkte jag skulle öva på mitt fjärilssim. Jag hade sett på tv under det där som hette OS att man kunde få guldmedaljer om man simmade bra och lite glitter och glamour kanske skulle sitta fint. Jag hade för ett par dagar sedan träffat på en citronfjäril, som trots namnet inte var ett dugg sur. Hon hade lovat mig lektioner i simning så jag antog att det var just fjärilssim vi skulle ägna oss åt. När jag kom ner till badet såg jag dock inte till henne men i sanden låg en spade kvar och någon hade börjat bygga ett slott. Jag tänkte jag skulle hjälpa till så jag började gräva vad jag tänkte skulle bli en sådan där vallgrav runt slottet.

”Ta bort kattkräket, den tänker göra sina behov här på stranden. Fy vilket gräsligt djur!”

Jag tittade förskrämt på damen som kommit ner till mig och som viftade och skrek om att jag tänkte gå på toa. Lilla gumman, tänkte jag, toalettbestyren fixar jag inte på offentliga platser, här gräver man för konsten. En liten pojke tittade på mig och sa till tanten, ”Han vill nog bara vara med och bygga slott.” Och så var det ju, det verkade ju jätteroligt att skapa i blöt sand. Men tanten ylade på och vips hade hon tagit en hink med vatten och hällt över mig så jag blev helt blöt och sur. Jag tänkte minsann inte tåla vad som helst utan sa till henne på skarpen att det var väl en strand för alla och att man ska värna om konsten. Hon verkade inte förstå mig utan tittade bara på mig och sa, ”Ja stå där och jama du, det hjälper inte, du ska härifrån.”

Då gick jag hem igen. På vägen träffade jag min kompis Signe som sa att det där med OS-medaljer nog inte var för oss katter. Just då kände jag mig lika låg som Människan hade sett ut så jag skyndade mig hem, kröp upp till henne i vilstolen på balkongen och hon torkade min blöta kropp med en mjuk handduk och jag fick smaka av hennes ostmacka.

”Lille Blomgren, vad har du gjort, du är ju blöt som en dränkt katt?”
”Njae inte dränkt direkt, men man kan väl säga att jag tog mig vatten över huvudet.”

Sedan åt vi vidare på ostmackorna och lyssnade på en ljudbok som hade läskiga ormar i handlingen och jag höll min tass i Människans hand när hon var rädd, det var en fin stund.

En sensommarkram från mig till alla som behöver.
/Blomgren

 
Artikeln är publicerad i kategorierna: Närheter | Valdemarsvik