Text & foto: Mimmi Malmström

Om jag vetat bättre hade jag aldrig låtit den komma in i huset. Aldrig låtit den pälsklädda kroppen med den långa svansen komma över tröskeln, men jag visste inte vad som väntade.

Hela dagen och större delen av natten hade jag legat på spaning. Jag hade sett rådjuren komma ut för att beta på gräsmattan, sett grannkatterna gå på promenad tillsammans och hört den ivriga ugglan hoa sitt ekande läte. Jag var inte trött, jag hade haft gott om tid att vila och jag hade fått vara ifred för båda sommarbarnen. Äntligen skulle det ske. Jag skulle snart få sätta klorna i den stora best som flera veckor triggat mig att spana, att planera och att fantisera. Jag visste att de var flera. Att de var en stor släkt men om jag bara kunde få tag i den här, själva fadern i den nästintill sektliknande familjen så skulle lugnet åter råda över Ekhaga.

Plötsligt prasslade det till bakom mig och jag såg gräset vika sig men det var ännu ett rådjur som kom fram för att smaka på det daggvåta gräset. Men där kom det som jag väntat på. Ett litet väsande. Ett litet mörkt väsande ur en stor bests hals. Jag spände mig, redo att gå till attack. Precis när jag var på väg att hoppa fram så såg jag att de var flera och jag fick åter lägga mig för att vänta. Efter ytterligare några timmar var det där igen, väsandet och den här gången kom han själv. Jag satte mig upp på bakbenen och med en simhoppares graciösa rörelser flög jag fram för att fånga besten mellan mina tänder. Den var tung. Jag släpade och drog och fick knappt in den genom kattluckan men till slut var den inne men innan jag visste ordet av hade den smitit ur mitt bett och jag flög fram genom vår bostad i över en timme för att få fatt på den. Under soffor, över köksbord, under sängar och bakom fåtöljer. Till slut hade den kommit in bakom en rad med böcker och jag fick känna mig, i alla fall för stunden, besegrad. Jag gick ut till Sören och berättade vad som hänt och han tröstade mig med att vi säkert kunde locka fram besten och få slut på dess upptåg bara jag vilade upp mig lite.

Samtidigt inne i huset hade människorna börjat vakna till. Min Människa drog till sjön för morgondoppet och den yngre
människan gjorde i ordning sommarbarnen för att låta de gå ut. Lilltjejen försvann i ett nafs men grabben blev kvar inne. Han satt som fastnaglad framför böckerna där besten försvunnit och kunde inte slita blicken från ”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff och ”Strändernas svall” av Eyvind Johnson. Han hörde något där, ett mörkt och dovt väsande som fick hans nackhår att resa sig. Plötsligt ryggade han bakåt när besten kom uthoppande och välte ”Morsning och Goodbye” av Magnus Härenstam och i ilfart burnade loss och for ut i köket där Sörens matskål var det tydliga målet. Där satt den sedan och log ett falskt leende medan grabben inte visste vad han skulle göra. Den unga människan kom farande och skrek att ”Nej, stopp, du får inte göra den lilla musen illa”, och så tog hon den enkelt i svansen för att bära ut den. Jag hade nu vaknat ur min vila och såg att grabben inte gav sig utan for efter och fick åter fatt i besten. Unga människan sprang fram för att undsätta besten och tog upp den i sin hand. Och där hände det som jag inte hade räknat med. Käkarna for igen runt hennes fingrar och blodet började droppa. I förskräckelse släppte hon besten som snabbt retirerade till skogs och där satt jag och skämdes.

Vad hade jag gjort? Vad hade hänt. En skadad och besten på fri fot … fortsättning följer … kanske
/Blomgren

(Och hur gick det med den skadade unga människan? Jo, ett besök på vårdcentralen och en stelkrampsspruta)