Text & foto: Mimmi Malmström

”Tänk att jag fyller fem år, och du sju år Sören!”

”Sju, är du tokig? Jag blir fyrtiofem och du borde bli trettiosju nu.”

Visserligen kan jag bara räkna till sexton men jag tyckte nog Sören hade rört ihop det. Jag föddes ju 2020 mitt i pandemin och han 2018 precis när den hetaste sommaren på länge var på intågande. I min värld blev det fem respektive sju år men tydligen inte i Sörens värld, Sören som gått i skolan ett par år.

”Alltså”, Sören fortsatte, ”De första två åren du levde får du räkna om till tjugofem, sedan får du lägga till två för varje ytterligare år.”

Eftersom min tankeverksamhet redan försvann när han påstod att han var fyrtiofem så nickade jag bara och mumlade lite om att mer än sexton var jag nog inte men sedan slog det mig. ”Men Sören”, utbrast jag förskräckt. ”Menar du att vi är så gamla och bor ihop med mamma??”

”Nej inte jag i alla fall, vad jag vet bor min kära mor i Värnamo och din, om hon inte flyttat, hör väl hemma i Töreboda.”

”Ja men Människan då?”

”Ja inte är vi hennes ungar och hon har förre-sten en egen och jag tror hon är nöjd med det.”

”Synd, annars hade hon varit vår lillasyster. Eller hon borde ju vara sjuttionio och Människan närmare etthundrafyrtio. Okej, Människan unge får bli vår storasyster”.

Jag kände mig nöjd, en storasyrra kunde man reta och dra i flätorna, det trodde jag i alla fall. ”Men Sören hon har väl inte flätor så ofta?”

”Nu har visst dina tankar farit i väg som vanligt. När det gäller sådan här åldersräkning så gäller den bara för katter.”

”Innebär det att jag behöver sitta barnvakt till min lillasyster?”

”Men Blomgren, den lillasyster du yrar om är inte din syster och för övrigt flyttade hon hemifrån för jättelänge sedan.”

”Då är det verkligen dags att vi gör det med”. Att vi redan flyttat som riktigt små ungar hade jag redan glömt.

”Jag startar datorn och ser om det finns några schyssta lyor.” Jag kikade en stund och ropade sedan på Sören när jag hittat något jag tyckte passade oss, för bo tillsammans kunde vi väl i alla fall göra. Bostaden hade tre rum och kök så vi kunde få varsitt sovrum vilket vore bra då Sören säger att jag snarkar som en häst. Undrar förresten hur en häst räknar sin ålder, visst hade jag hört något om hästlängder?

”Sören nu får du hjälpa mig att fylla i. Personnummer?”

”20180307 och du har 20200303”, sa Sören.

”Men det ska bara tolv siffror står det”, jag räknade och döm om min förvåning när det faktiskt blev sexton siffror.

”Det räcker väl med de där, vad vill de veta mera?”

”Namn och nuvarande adress och det har jag fyllt i för det kunde jag. Sören Rapp och Thomas Blomgren med adress mitt i Gryt snett bakom det gula huset.”

”Ekhaga heter det”, sa Sören. ”Visst är det ett vackert namn, kanske synd att flytta. Men vi fortsätter att fylla i.”

”Arbetsgivare och inkomst?”

”Vad är det för frågor, har man inte rätt till lite privatliv?” Sören så missnöjd ut.’

”De kanske behöver veta att vi kan betala hyran”, försökte jag.

”Skriv att vi har stålar då. Jag har min tre kronor jag fick av hunden innan hon försvann. Har du några?”

”Sexton tror jag och då kanske det räcker.” Jag försökte räkna ihop för att fylla i på formuläret men jag var så trött i huvudet och ville gå och lägga mig igen, det var väl ålderns om tog ut sin rätt.

”Du Sören, vi kan ju spara pengarna och bo kvar här också, konstigare saker har väl hänt i världen.”

”Du har rätt lillen, vi stannar här det är ju ett bra ställe med schysst käk, värme och mänsklig omtanke. Har du förresten tänkt på vad du ska göra när du blivit trettiosju?”

”Ja jag ska börja skriva dagbok tror jag så du inte kan komma och säga sedan när vi är jättegamla att jag minns fel.”

”Bara du minns vad du ska skriva så.” Min snart fyrtiofemåriga bror var trots sin ålder fortfarande en retsticka och jag sprang efter honom ut genom kattluckan och tänkte nöjt att jag nog aldrig ville flytta.

So long för den här gången/Blomgren