Text & foto: Mimmi Malmström
Det var en gång en liten, liten katt. Den lilla, lilla katten bodde i ett litet, litet hus i en liten, liten stad i ett väldigt, väldigt litet land.
”Stopp, stopp, stopp i lagens namn, vet du inte att det är mycket fult att ljuga?” Sören hade kommit in i rummet just när jag börjat berättelsen om den lilla, lilla katten. Han fortsatte, ”Du vet väl att du inte är så himla liten. Jag tror du vägdes in på en matchvikt av närmare sex kilo. Huset vi bor i är inte speciellt litet, det inrymmer sex bostäder. Sammanlagt tolv rum och sex kök, fyra balkonger, vind, källare och ett stort trapphus. Staden som du beskriver som liten är ingen stad. Definitionen av stad går ungefär så här; En stad är en större eller mer betydande tätort. En befolkningsrik plats, jag tror man behöver vara fler än tiotusen invånare. Landet du beskriver som litet har en yta av 447425 kvadratkilometer, inte vidare litet om du frågar mig. Vår bostad är sjuttioåtta. Då menar jag inte kvadratkilometer utan endast kvadratmeter.” Sören suckade och lämnade rummet och där satt jag med mitt lilla block och min lilla penna och ett stort suddgummi, redo att börja om på min saga.
Det var en gång en stor, stor katt. Den mycket stora katten bodde i ett stort flerfamiljshus i en ort som varken var liten eller stor och som låg i ett ganska stort och avlångt land.
Det lät ju inte ett dugg inspirerande så jag suddade igen, lade undan blocket och gick för att leta efter Sören. Jag hittade honom i fönstret i sovrummet där han förklarade att han vaktade så ingen skulle slänga ut julen. Det närmade sig Tjugondag Knut och då hade Människan sagt att den skulle ut, julen alltså. Vi hade ju haft det så himla bra med god mat, paket och väldigt mycket sovmorgnar så han tyckte det var synd att kasta ut den. Jag förstod honom, sa jag men samtidigt skulle vi väl inse att ett nytt år hade börjat. En ny tid att uppfylla alla de nyårslöften vi givit varandra och Människan precis vid tolvslaget mellan den trettioförsta december och den första januari. Sören hade lovat sju saker. Att inte bita mig i bakbenen, inte ha ner pusselbitar från köksbordet, inte tigga mat i det stora gula huset, inte dregla över småfåglar. Han skulle gå en rask promenad varje dag, lära sig latin och att koka fisksoppa. Människan hade lovat tre saker. En var att lära sig säga nej, de andra två ville hon inte berätta och när vi frågade om hon inte kunde säga dem till oss så sa hon bara ett vänligt men bestämt, Nej! Jag hade lovat sexton saker, det är ju så långt jag kan räkna.
Lära råttor kommandot plats, vilket då leder fram till nummer fyra eller två (viket man vill) att släppa de råttor på en vikt under trettiofem gram tillbaka ut i det fria. Nummer sex, det var det där med ängläskan, nu sjutton skulle jag lära mig, Hello my name is Thomas Blomgren and I am from Töreboda. Töreboda is a small city but not so small as Gryt (som jag lärt mig inte är en stad. Nummer sju, inte gå för nära torkade tistlar, tror inte jag behöver förklara varför. Nummer åtta, inte tigga ost – om den inte har över 28% fetthalt och är köpt på extrapris. Nummer nio, se en film på bio. Märket ni att det rimmade? Ska bara komma över bilskräcken så jag kan fara till Gusum där de har en finfin biograf. Det är vad jag läst mig till och hört folk prata om. . Nummer tio, ja det får väl bli att lära mig att åka bil då …Nummer elva, skaffa en trappall så jag kan stå på den vid diskbänken och äta rest… jag menar hjälpa till att torka disken. Nummer tolv, börja jogga. Nummer tretton, sluta jogga. Nummer fjorton, undvika laktos. Jag vet att det kan serveras laktosfri grädde i det stora gula huset. Nummer femton, skriva klart min saga om den lilla eller stora katten. Och så till sist nummer sexton, jag ska sträva efter personlig utvecklig. Det visade sig när jag läste om det att det var ganska invecklat så det har jag faktiskt redan avvecklat.
God fortsättning på det nya året, jag måste kila nu för granen är på väg ut och Sören håller fast den med tänderna. Jag får se vem jag hjälper, Sören eller Människan.
Kram/Blomgren
