Text & foto: Mimmi Malmström

I ett hus vid skogens slut, liten Blomgren tittar ut, katten skuttar fram så fort, knackar på dess port. Hjälp ack hjälp ack hjälp du mig annars fångar någon mig. Kom, ja kom i …

Där stoppade jag sången när jag märkte att jag fått publik. Sören hade studerade mig noggrant och verkade ta in alla ord jag sjöng.

”Du vet att du inte sjunger rätt text va?”

”Det är klart jag vet”, svarade jag lite surt. ”Men den passar inte annars.”

”Det ska vara tomten tittar ut och haren som skuttar och något med att bli skjuten.” Sören såg lite mallig ut precis som att han var den enda som kunde den gamla barnvisan.

”Sören”, sa jag lugnt och pedagogiskt. ”Den här visan är en senare version, mer anpassad till verkligheten. Det bor ju inte så himla många tomtar i små stugor i skogskanten nu för tiden.” Innan han hann protestera fortsatte jag, ”Jag vet att du tror på tomten och det gör väl jag med men han kommer ju bara en gång om året, han bor ju inte här alltid. Den här visan handlar om Sickan.”

”Ja ha”, Sören såg lite generad ut. ”Då får du väl fortsätta att sjunga på då. Jag ska inte lägga mig i. Har du sett Sickan idag?”

Det hade jag inte och jag undrade om hon eller han skulle dyka upp. Sickan är den katt som för närmare tre månader sedan dök upp i vårt vardagsrum en kväll när Människan satt i kontoret och jobbade. Människan hörde att någon gick in genom kattluckan och trodde ju förstås att det var jag eller Sören men sedan hörde hon hur någon åt så snabbt, glupskt och utan bordsskick (om man nu kan höra det) så hon gick ut i hallen och då sprang något grått och lite spräckligt ut i en väldig fart genom luckan. Hon trodde det kunde vara en av grannkatterna vilken Sören bruka sno åt sig lite mat hos men det var det inte, det här var en okänd katt. Vi vet inte om det är en hon eller han för Människan kommer inte så nära, så katten har fått namnet Sickan eftersom som det passar oavsett, ni vet hon Sickan Carlsson och så han Charles-Ingvar i Jönssonligan som alltid har en plan. Faktum är att Sickan verkar ha en plan och det är att inte bli fångad men att se till att vara mätt så hen smyger in på natten när vi sover. Nu har hen dock vågat komma in när Människan tittar på tv med, den smyger ljudlöst förbi henne, tittar lite men vågar fortsätta och så äter den en stund tills jag eller brorsan tycker att den kan gå ut. Alltså vi har väl inget emot den fast en natt hade den lagt sig i en av sängarna här. Sören skrek att ”Någon har sovit i min säng” och lätt som en av björnarna i Guldlock.

Människan sa att Sickan kanske är en vildkatt men så himla vild är den inte. Då är det mer speed i både Sören och mig när vi far runt och busar eller överraskar Människan med ulliga och gulliga små möss. Sorgligt är det i alla fall det där med att kanske vara en vildkatt. Det är väl så att då saknar man både hus och hem, man är utan familj och står helt ensam i världen. Stackars Sickan!

Kan vi kanske fråga här om någon saknar eller vet om någon annan saknar en söt gråspräcklig katt som nödvändigtvis inte behöver heta Sickan? Vet ni något kan ni väl kontakta mig eller Sören, ni kan nå oss via Människans mejl, mimmi65@hotmail.se För visst vore det väl härligt om vi kunde hitta Sickans hem! Om så inte är fallet får vi väl adoptera katten eller se om den kan få komma till ett katthem innan vinterkylan återvänder.

Mås så gott ( jag tror det är det, gott med mås alltså)
/Blomgren