Text & foto: Mimmi Malmström
”Varsågoda, idag blir det grönt!”
Människan satte ner våra frukostskålar och vi tittade skeptiskt på henne. Sören var den som först vågade fråga, ”Vadå grönt, den här maten ser ut som den alltid brukar göra?”
”Jo men påsen är grön så jag tänkte att den var vegetarisk.”
”Vad var det sa du?” Jag hade minsann hört talas om vegetarianer, det var sådana som åt gröna ärtor och gräs och jag var då inte sugen på något av det.
”Ät nu, och om ni nu inte vill äta vegetariskt så kan ni ju fundera på vad alternativet innebär.” Människan tittade menande på våra skålar och vi började käka. Maten i sig var inte så illa men det var bara påsen som var grön, maten hade den alltid förekommande bruna färgen så Sören, min kloke bror, sa att det nog inte bara var gröna ärtor utan även bruna bönor och att jag inte skulle se så trumpen ut, det smakade ju helt ok. Att se trumpen ut i dessa valtider är inget att skylta med så jag log och åt. Vi blev mätta i alla fall och diskussionen om den vegetariska kosten avtog för stunden. Men jag funderar fortfarande på det där med alternativen, menar hon då inget alls eller var det en kuggfråga.
November månad har börjat och som ni alla vet är den lång, grå, dimmig, lövlös, sömnig och enligt min Människa helt underbar. Jag vet att det inte är många som gillar den här månaden men hon gör det. Hon går in i sin novemberbubbla och kommer ut första december med adventsljusstakar i fönstren och röda dukar på borden och så ler hon och ser lite sömnig ut, ungefär som en björn som kommit ut ur sitt vinteride fast vintern precis ska till att börja. Kanske jag med skulle prova det, ide idá, vilken idé!
Vägen fram emot den lite ljusare, mer upplysta, december är nu alltså ganska mörk och för många lång och lite krokig.
Men sedan, precis där november blir december, så kommer den första advent. Nu vet jag ju att den där första advent inte är någon person men när jag var liten så trodde jag att adventarna var fyra gubbar som skulle braka in här hemma och jag var nog mest orolig för den andra advent för han hade något med fasta att göra och, vegetariskt eller ej, utan mat vill jag inte vara. Det som händer när advent kommer är att det lyser överallt. I fönster, i träd, i buskar, i handlarnas ögon. Det bara glittrar och blinkar, det är nästan som att befinna sig i ett ändlöst tivoli där målet är den tjugofjärde december och det står något på tomten eller om det var Tomten som just gjorde det, stod på tomten alltså. Det är nog tur att november är en sömnig och ganska händelselös period så de flesta hinner vila upp sig inför åkturen mot den stora högtiden.
Gillar ni julen? Jag och Sören gillar det för våra människor är hemma mera då och så får man paket med godsaker i. Vi gillar sovmorgnar och mys, uppesittarkvällar och att rulla ihop oss i en gosig filt i soffan. Men vet ni vad som gör ont i allt det upplysta, gosiga och varma? Jo att det finns sådana som Sören och jag, ja katter alltså, som inte har någon gosig filt eller någon mat, inte ens lite gröna ärtor. Jag har tänkt så mycket på det, på alla de som inte har någon familj eller något hem att vara i. Det är heltokigt och inte sjutton vet jag hur jag ska fixa det heller. Om man har en katt så tar man väl hand om den
annars så låter man väl bli att skaffa en katt, svårare än så är det ju inte det har Sören sagt.
Den tjugotredje november är det något som heter Julmys i Viken, det är nästan som ett sådant där tivoli fast i november, tror man brukar kalla det julmarknad. Jag tänkte skicka i väg Människan, om hon kan kika fram ur sitt ide, för att vara med där och sälja lite av mina böcker. De kan bli en bra julklapp till någon som gillar katter. För att så att säga slå två flugor i smällen så kommer vi att för varje bok hon säljer skicka hälften av pengarna Fia-hemmet. Det är ett hem som Djurskyddet har för hemlösa katter. Någon blir glad av att få paket och en hemlös katt blir glad för att få lite mat och husrum, det blir bra!
Nu ska jag gå och fixa ett bokmärke till Sören som läser min bok. Man vill ju inte få hundöron i en kattbok.
Snart kommer ljuset och som Axl sjöng (han med långt hår) ” För ingenting varar för evigt, inte ens kallt novemberregn.”
Häpp /Blomgren
