Nyligen blev jag kontaktad av Sveriges Radio. De ville komma till Valdemarsvik och sökte representanter från olika typer av branscher inom kommunen. Jag blev väl främst kontaktad i egenskap av företagare, tror jag, men också som den lokalpatriot och engagerade Viksbo jag är. Det stod politik på tapeten denna dag, men i slutändan blev det inte så mycket av den saken. Tack för det. Politik är kanske inte min starkaste sida. Det finns tack och lov andra som är betydligt bättre på det än vad jag är. Eller ja, det är väl i och för sig tveksamt ibland…
Hur som helst. Lite politik blev det ändå. Något jag lyfte var det här med kärnkraften. Jag har tidigare valt att inte yttra mig särskilt högljutt kring frågan om kärnkraftens vara eller icke vara i Valdemarsvik. Dels för att jag först trodde att det var något slags dåligt skämt, helt orimligt, men också för att jag inte känt mig tillräckligt påläst för att ”ge mig in i debatten”. Men nu börjar jag bli orolig. På riktigt. Helt orimligt är det kanske inte, med tanke på att debatten faktiskt fortgår, möten hålls och utredningar sätts igång. Men visst låter det som ett dåligt skämt? Ett kärnkraftverk intill Valdemarsviken. Vår älskade fjord. Med sin vackra natur, sin skärgård och sitt lugn.
Jag ska vara ärlig. Jag är fortfarande inte tillräckligt påläst för att kunna ha en objektiv uppfattning om kärnkraft i stort. Jag förstår att det finns argument för. Jag förstår att det handlar om energiförsörjning, arbetstillfällen och framtida behov. Jag förstår att ”vart som helst, men inte hos oss” är ett svagt argument. Men när det gäller just i Valdemarsvik är min magkänsla väldigt tydlig. För mig handlar frågan egentligen inte om kärnkraft. Den handlar om vilken kommun vi vill vara.
När människor väljer att flytta hit är det inte för att vi har stora industrier eller storslagen energiproduktion. Dom kommer hit för naturen. För skärgården. För lugnet. För livskvaliteten. För att kunna ta en promenad längs vattnet, lägga till med båten i hamnen och låta deras barn växa upp med hav, skog och gemenskap. Ja, det är åtminstone den bild av Valdemarsvik jag har.
För mig är Valdemarsvik en känsla. Känslan av att komma hit. Känslan av att bo här. Känslan av att få visa platsen för någon som aldrig tidigare besökt vår kommun. Det är något visst. Och jag vet faktiskt inte om jag själv hade känt samma lust att flytta hit, starta företag, bilda familj och skapa ett hem här om Valdemarsvik främst förknippades med ett kärnkraftverk. Och om jag känner så, då är jag nog inte ensam.
Kanske har jag fel. Kanske har andra rätt. Men jag tror att det är viktigt att vi vågar ställa den större frågan innan vi fattar beslut om framtiden. Inte bara vad som är möjligt. Utan vad vi faktiskt vill. Vilka fördelar vill vi välja att fokusera på? Ja, vilken kommun vill vi vara? Och kanske ännu viktigare – vilken kommun vill vi att våra barn, dom kommande generationerna, ska få ta över?
Hur som helst. Nog om det. Så tröttsamt att tänka på. Istället väljer jag, som oftast, att tänka på något roligare för en stund. Jag tänker på det otroliga faktum att vi närmar oss Midsommar. Ursäkta, hur hände det? Vi satt ju nyss och åt lussekatter?!) Jaja. Nu är det i alla fall snart midsommar. Så på med blomsterkransen, upp med stången och ut och dansa med dig!
Det är sommar! Äntligen! Vår bästa tid är nu…
Viktor Lenper
