Text & foto: Mimmi Malmström
Rehab, vet ni vad det är? Jo i Sverige är det oftast vad man kallar en serie insatser för att hjälpa en person att få tillbaka hälsan, att kunna jobba igen efter att den varit sjuk eller skadad. Säger man ”Go to rehab” i typ Trumps land menas det mer att man är ansluten till någon forma av missbruksvård.
Varför dessa funderingar nu tänker ni? Jo jag har i detta land, inte i Trumps, varit i rehabilitering en evighet. Fast jag är inte en person. Rehabilitering kan tydligen gälla även oss katter så väl som hundar, hästar och kanske även en liten undulat (mums). Om någon jycke ower there go to rehab, har jag ingen aning om. Men vad hände då? Jo helt plötsligt kom där något som gjorde ont som tusan i min tass. Jag haltade och vacklade hemåt och möttes av Människan som naturligtvis tog fram telefonen och ringde doktorn. Jag fick komma dit och i min smärtsamma situation var det bara att hänga på trots det där med att bli insatt i bur och transporterad per bil till Valdemarsvik. Väl där blev jag drogad (going to rehab?) sedan kräktes rakt ut så det hamnade bakom ett element och somnade därefter som en stock. Vaknade efter en stund med tratt på huvudet och tom blick. Jag lyckades i a f trots hjärndimman skrika hela vägen hem.
Instängd, ja det var vad som hände sedan. Med fånig tratt på huvudet och en ond tass fick jag sedan bara vara inne. Jösses vad jag sovit, typ först en hel vecka, sedan var vi på återbesök. Jag skrek både tur och retur då med men undvek att kräkas bakom elementet den här gången. Sov ytterligare en vecka men sedan började det kännas liiite bättre. De hade bara hittat ett ynkligt sår i min trampdyna men ni ska veta att varje tasskliv var en plåga. Jag fick ju medicin mot smärtan och började längta efter ett mer normalt kattliv. Då händer det. Människan köper mig strumpor. Alltså kan ni fatta något så fånigt. Jag tänker inte visa er på bild för det går långt, långt under min värdighet, verkligen botten nivå. Det räcker att ni får se mig i den tratt som det byttes till efter ett tag, den hårda plasten skulle ersättas av mjukare grejer, jag såg ju ut som en liten blomma, jösses! Nå, med en sådan där strumpa på tassen skulle jag nu få gå ut i af, glad linkade jag mot dörren för att bli utsläppt men naturligtvis var det inte nog med strumpan. Människan skulle med också och jag fick en sele på mig. Hon skämtade lite med mig att jag matchade alla typer som kröp i buskarna här i Gryt med min militärmönstrade sele. Det var någon forma av militärövning här så Menige Blomgren passade in. Skitkul…
Nu börjar livet återvända och rehabiliteringen har nog gjort sitt. Jag har fått vara ute själv, utan strumpor, i ett par dagar och har redan lyckats slarva bort mitt nya halsband, det går åt några sådan ska ni veta. Eftersom jag inte kunnat jaga på flera veckor, även om jag gjorde några försök med Människan efter i koppel, så har jag redan burit in fem råttor. Eller det var bara två, en bar jag in fyra gånger till Människan i stället för att slänga ut mitt nerlagda byte resolut stoppade det i soppåsen. Otacksamt, hon har inte läst på om vikten av protein.
Nej, nu behöver jag kila ut och se om brorsan är i närheten. Han försvann för ett tag sedan och Människan var jättenervös. Men efter en massa snälla tips från Grytsbor så hittades han. Han var välbehållen, hade väl bara inte haft tid att gå hem. Idag vilar han vid Gula huset har jag fått rapport om så jag ska gå dit och se om han ska med hem.
So long! /Blomgren
