Jag tänker ofta på döden. Inte för att jag är särskilt rädd för den, men för att jag har en väldigt stor respekt för den. För dess oförutsägbarhet, dess slutgiltighet och för hur plötsligt och hänsynslöst den kan dyka upp. Som en oinbjuden gäst på en fest.
Vi vet att vi alla ska dö. Förr eller senare. Det är ju det enda vi faktiskt vet. Med säkerhet. Förr. Eller senare. Ändå lever vi som om vi hade all tid i världen. Vi ska bara hinna med lite annat först. Men sen, sen ska vi leva och njuta och ta vara på tiden och allt det där. Sen ska vi ringa den där vännen. Hälsa på den där släktingen. Berätta hur mycket någon betyder för oss. Sen ska vi tacka. Berätta hur stolta vi är. Komma med den där blomman. Ge någon den där riktigt innerliga kramen. Sen. Sen sen sen.
Det där förbannade lilla ordet. Sen.
Dom senaste veckorna har vi återigen blivit påminda om hur oerhört skört livet kan vara. En ung fin människa, bara 19 år gammal, omkom plötsligt i en olycka. En ung man med drömmar, planer och massor av människor omkring sig som älskade honom. På en sekund förändrades allt. Hans liv här hos oss tog slut. Och hans anhörigas liv förändrades för alltid. Det har hänt förut. Och vi vet att det kommer hända igen. Men det gör det inte mindre hjärtskärande. Mindre fruktansvärt. Mindre orättvist.
Vi brukar säga att någon som dör ung hade hela livet framför sig. Men vad är egentligen ett helt liv? Är det nitton år? Åttionio? Det finns inget facit. Vi vet inte hur långa våra liv blir förrän dom tar slut. Men ett kort liv är inte ett mindre betydelsefullt liv. Vi får alla olika mycket tid. Några får alldeles för lite. Vi kan inte bestämma hur lång tid vi får vara här, men vi kan försöka påverka vad vi fyller tiden med.
Det slog mig nyligen när jag tänkte på mitt stora gäng. Vi är väl tio–tolv personer som firar midsommar, nyår och födelsedagar tillsammans. Ja, vi firar livet, kan man säga. Det slog mig att en av oss kommer gå på alla dom andras begravningar. Och en av oss kommer inte gå på en enda. Jag vet inte vilket jag skulle välja. Att vara den som får ta farväl av alla andra. Eller den som lämnar dom kvar. Men nu behöver jag ju inte välja. Jag får ju inte välja. Det får livet avgöra. Tiden utvisa.
Döden gör sig ofta påmind i mitt liv. Ibland stillsamt, som en påminnelse att leva. Men ibland med ren panik. Jag kan vakna mitt i natten med en fruktansvärd stress över allt jag kanske inte hinner. Allt jag vill göra. Allt jag vill säga. Inte bara innan mitt egna liv tar slut, utan innan någon annans gör det. Tänk om det där som skulle sägas sen aldrig blir sagt?
Det dumma är att vi ofta redan vet vad vi vill säga. Vi tänker fina saker om varandra. Känner stolthet, tacksamhet och kärlek. Men hur ofta säger vi det högt? Hur ofta får någon höra att vi hejar på dom, beundrar dom eller bara är glada att dom finns? Vi verkar ibland ha lättare att hitta dom vackra orden när den som borde få höra dom inte längre kan.
Jag vet att vi inte kan leva varje dag som om den vore vår sista. Det skulle väl göra oss helt utmattade. Vi måste få planera, drömma och tro på morgondagen. Vi måste få skjuta upp saker till sen. Men kanske inte allt. Inte hela tiden. Vi kan ju ringa det där samtalet idag. Skicka meddelandet. Ge komplimangen. Säga tack. Säga förlåt. Säga jag älskar dig. Det kostar så lite att få någon att känna sig sedd och uppskattad. Och om det är något jag vill bli bättre på så är det just det. Att inte vänta. Att inte spara på kärleken.
Säg det. Säg det medan du kan. Och framför allt – medan den du vill säga det till fortfarande kan lyssna.
Med kärlek
Viktor Lenper
