Text & foto: Mimmi Malmström

”Vad gör du?”

Sören hade kommit in i rummet där jag höll på att plocka fram en gammal trumma jag sett i ett skåp.

”Vad ska du ha den där till?”

”Jo”, svarade jag, ”Jag har tänkt att slå på den om den är tillräckligt stor.”

”Varför då?” Sören tittade på mig med skeptisk blick.

”Jag vill ju se vad som händer. Har du aldrig tänkt på varför man inte ska slå på stora trumman? Jag tänkte testa och se vad som händer. Jag kan ju inte vara ute och cykla hela tiden.”

”Ute och cykla?”

”Ja det säger dom ju att man är och det börjar bli lite tjatigt att göra det för jämnan.”

”Jag tror du missuppfattat något igen.”

Sören log lite nästan som om han tyckte jag var lite komisk. ”Har du visat var skåpet ska stå också?”

”Näe, det är ingen idé för Människan bara flyttar möblerna hela tiden så skåpet står inte där det ska ändå.”

”Då har hon ju gjort det!”

”Vad?” jag fattade inte vad Sören menade.

”Människan har visat var skåpet ska stå och antagligen gjorde hon det innan hon hoppade över bäcken och ropade Hej.”

”Nu är du nog ute på tunn is och traskar tror jag.” Jag skrattade åt Sören och hoppade sedan ner från skåpet och gick
fram till bokhyllan. Jag pekade på en bok och frågade Sören om han läst den.

”Inte”, sa Sören. ”Omslaget såg så trist utan så jag tänkte att innehållet var likadant, visst var det så man skulle göra. Döma innehållet efter omslaget?”

Sören började gå framåt mot mig men jag stoppade honom med ett, ”Armbåga dig inte fram för då får du avsked på grått papper och det kommer att barka åt skogen och där kan vi bränna våra broar och bygga ett och annat luftslott innan vi tar den breda vägen förbi myrorna som drar sitt strå till stacken.”

”Vad pratar ni om här inne då?” Människan hade plötsligt gjort oss sällskap.

”Jo”, började Sören. Jag tror Blomgren har fått sådana där idiotiska uttryck på hjärnan.”

”Idiomatiska menar du?” Människan skrattade. ”Har ni kommit till den om de stekta sparvarna?”

”Vilka sparvar?” jag blev nu väldigt nyfiken. Pratar man sparvar så vete fåglarna.

”De där som stekta inte kommer att flyga i munnen på dig.”Människan och Sören skrattade högt och jag började känna mig som femte hjulet under vagnen. Jag tänkte att det inte var så snällt av dom att driva med mig men de skulle minsann få igen för gammal ost. Det var bara att ge järnet och ta tag i alla gamla surdegar. Frågan var om mina planer skulle gå i stöpet eller om de där två skulle gå i taket. En sak var säker, jag skulle inte gå med håven fast de började gå mig på nerverna.

Jag kände mig lite trött och törstig så jag bestämde mig för att gå ut och hitta en å som jag kunde gå över för att hitta lite vatten. Vid ån fanns några fruktträd som tappat lite av frukten så jag satte mig ner en stund för att jämföra äpplen och päron men sedan lyfte jag mig själv i håret och spottade i nävarna och gick hemåt igen. Jag tänkte att om jag ska uppfattas som min storebror, lika klok och vuxen, då hade jag ett par stora skor att fylla och det var det lika bra att göra det och inte sticka huvudet i sanden. Nej fram med den där stora trumman och se vad som händer när man slår till!

Nu tänker jag på refrängen men vänder inte kappan efter vinden.
/Blomgren