Jag ligger i hängmattan hemma i trädgårn. Blir inga långa stunder så här års mellan jobb, utflykter och festligheter, men jag försöker lägga mig en liten stund då och då iallafall. Det är ju något visst med att ligga i en hängmatta. Känna hur man omsluts som i en kram och vaggas lite lätt i sidled. Som att vaggas till sömns likt ett barn. Har hittat en plats i trädgården där det både är skugga och lä. Eller i alla fall så gott det går, känns omöjligt att hitta helt lä numera när det stormar så dant…
Jag tänker på ett av Sommarpraten jag nyligen lyssnat på. Ida Johanssons. Hade inte så mycket koll på henne innan, förutom att hon ingår i Glada Hudik-teatergruppen. Det var nog sommarens finaste prat. Iallafall hittills. Jag blev både berörd, ledsen, inspirerad och glad. Jag grät lite och skrattade lite. Kände att ”Åh, henne vill jag lära känna.” Hon verkar helt otrolig. Jag älskar hennes filterlösa självförtroende, självsäkra attityd. Önskar hon kunde lära mig lite av det. Hon säger så mycket klokt, rätt och roligt. Som ”Vilken är din största idol? Det är mig själv… Jag har gjort massor av saker. Och vem ska jag tacka för det? Jo mig själv. För jag tycker att jag är grym.” Ja ni hör ju, vilken underbar människa. Det är ju så vi alla bör tänka ibland. Målet borde väl alltid vara, för alla, att sträva efter att vara sin egna idol? Hon är stolt över sig själv och har inga problem med att säga det. Heja dig, Ida!
Stolthet ja. Jag fastnar med tankarna kring stoltheten. Den känslan är speciell den. Att känna sig stolt. Inte helt lätt. Alltså stolt över sig själv och sin prestation. Att klappa mig själv på axeln och säga ”Bra jobbat Viktor!”, nej det gör jag inte många gånger. Gör folk det? Nae va? Eller? Vi borde ju! Jag försöker iallafall bli bättre på att säga ”Bra jobbat” till andra. Och ”Tack”! Som i helgen när jag spenderade en dag på Nils Liedholm Cup på Grännäs. Jag var inte där och jobbade. Jag var där och bara njöt. Men oj vad många det var som faktiskt jobbade. Så många ”gulianer” som kämpade på i värmen med allt från att grilla hamburgare till att plocka skräp. För dom så känner jag verkligen tacksamhet. Så jag säger det igen: TACK för att ni lägger så många ideella timmar så att cupen går att genomföra. Den är en rikedom för hela vår kommun. Verkligen något vi alla ska vara stolta över. Ännu en anledning att vara stolt över att vara Valdemarsviksbo. Bra jobbat!
Men jo det finns faktiskt en sak jag är himla stolt över och inte dras för att säga. En sak som hände för exakt 10 år sen. 4:e juli 2015. Valdemarsviks första (och hittills enda) Pridetåg gick av stapeln då. Bland det finaste av minnen jag har och i särklass det jag är mest stolt över i livet. Jag fick en idé, gjorde slag i saken, förverkligade den med hjälp av vänner och resultatet blev otroligt. Ett minne för livet för så många. Vi stod upp för allas lika värde. Dansade fram för kärlekens skull. Visade att det går att ha ett Pridetåg även i ”Lilla Valdemarsvik”. Över 200 personer deltog. Över tusen flaggor viftades med. För kärlek. För olikheter. För allas lika värde. För oss. ”Bra jobbat Viktor!”. Trots succén så blev det ingen uppföljning. Men det kommer det bli. Var så säkra. En vacker dag tågar hundratals regnbågsprydda personer stolt fram längs Storgatan igen. Det lovar jag. Tills dess får vi, du och jag, gå våra egna stolta parader. Med flaggan viftandes. För oss själva. För stoltheten. För kärleken. För framtiden. För oss alla. Varje dag.
Förresten. Jag hoppas att var och en utav er har en fin sommar. Att ni känner pirret ni också. Stolthet. Glädje och kärlek. Och att ni också får omslutas av en hängmatta emellanåt. Det är ni värda.
/Viktor Lenper
