Det är torsdagkväll och jag är precis hemkommen från jobbet. Klockan närmar sig nio. Hemma i hallen möts jag av soppåsen som jag visst glömde ta med ut imorse. Och i kylen var det tomt igen ja. Jag skulle ju handlat på vägen hem. Glömde visst det också. Jaja. Jag tänder några lampor. Musiken är på. Dukar fram lite rester av ost och chark från helgens kalas. Myser till det – i mörkret. För åh, vad det är mörkt. Så skönt! Jag gillar verkligen det här mörkret. Jag tycker det är gött, att det blir mörkt tidigt. Får man ens säga så? Det känns som vi ska vara rungande överens om att vi älskar ljuset och hatar mörkret? Att det mörkare halvåret bara ska genomlidas, i väntan på det ljusa? Lite skevt, om ni frågar mig. Ja lite sorgligt. Att ett halvår ska avnjutas, och ett genomlidas. Att 50% är underbart och 50% är hemskt? Låter det inte skevt? Det får mig att tänka på hur ofta vi faktiskt gör samma sak med hela livet. Inte bara årstiderna, utan med veckorna också. Att vi ska leva på helgerna, och överleva på vardagarna? Där har vi ju inte ens 50/50 i uppdelning… ”Äntligen helg!” Nej men vänta nu? Är det så vi ska känna? Ska livet gå ut på att vi längtar efter helgen? Ska fem av sju dagar handla om att vi ska längta till dom två resterande? Njaa, inte helt rimligt va?
Jag har en liten bok här hemma som jag fått av en vän. Det var en sån oväntad present. En sån ”bara för att”. Visst är väl det dom bästa presenterna – både att få och att ge. Dom som inte har något annat syfte än att glädja och överraska. Dom som inte är bundna till en födelsedag, en prestation eller en högtid. Dom man får, bara för att man är den man är. Hur som helst. Bokens titel är ”Du är bäst!” och på framsidan står det ”Var regnbågen på din egen himmel!”. Inuti trängs hundratals positiva, peppande, inspirerande budskap och citat. Klyschor, kanske vissa tycker. Jag ser dom som små gåvor. Boken står i köket, alltid i blickfånget och alltid med en sida uppslagen. När jag får feeling bläddrar jag fram ett nytt citat och tar in det. Jag tänkte att jag skulle göra det nu, och dela med mig av vad det står. Jag bläddrar. Stannar. Och läser: ”Att prata om problem är en vanlig ovana. Bryt den ovanan. Prata om sånt som gör dig glad istället.” Jag skrattar för mig själv. Otroligt, med tanke på vad jag just skrivit. Det var menat.
Okej. Låt oss ta in budskapet. Hur är det egentligen? Har vi hamnat i ovanan att fokusera på problemet, det dåliga, det som kunde bli bättre? Har vi blivit människor som alltid måsta lägga till ett men? Jag känner igen mig. Förr hade jag lätt för att fastna i det dåliga. Fokusera på mitt mörker istället för mitt ljus. Och OJ, vad många jag känner som fortfarande är fast i det. Som alltid, alltid, ska lägga till ett men. Som aldrig bara kan lyfta något bra och stanna där. Det är verkligen en ovana vi människor gärna håller hårt i. Vi nöjer oss inte gärna med något som är ”okej”, för det kan ju alltid bli bättre.Och visst – att vilja utvecklas är en styrka. Men ibland kan man ju faktiskt få låta saker bara vara okej. Stanna i det som är bra. Inte lägga mer energi på det negativa. Positivitet skapar positivitet, negativitet skapar negativitet.
Jag stannar till. Hör att musiken som spelas ute i hallen är en instrumental version av Beatles ”Let it be”. Kan också ses som ännu ett tecken. Låt det vara…
Tack för Din tid!
/Viktor Lenper
