NÄRHETER: Återträff med besök på ÅSSA-muséet

Lisebergskaniner har vi väl de flesta hört talas om men ringer det samma klocka när du hör talas om Åtvidabergskaninerna? Unga grabbar som kom till Åtvidaberg på vinst och förlust redan som 15-åringar för att påbörja Facits yrkesutbildningar för lite drygt 60 år sedan. Namnet kom av att de bodde på dåtidens elevhem vid Marknadsbodarna där det i närheten föddes upp kaniner. I år har det gått 60 år sedan en av årgångarna tog sin examen och det firades genom en återträff.

En återträff som verkligen lät dem uppleva gamla minnen.

• Jag åkte förbi de gamla lokalerna och såg alla företagsskyltar som sitter på väggen. Tänkte att de kanske kunde hjälpa mig genom att låta oss besöka de gamla lokalerna vilket de också gärna gjorde, berättar Lennart Mellström som tillsammans med Leif Blomqvist arrang-erade återträffen. De är två av fyra i kompisgänget som bor kvar i Åtvidaberg. Med hjälp av företagare och andra kulturintresserade kunde de ge sina vänner en tripp genom minnenas allé.

• Vi tillbringade helgen som vi gjorde på den tiden. Det blev besök både på Klinta, en visning på Folkets Hus och sedan genomgång av fabriken och nuvarande biblioteket där uppfattningarna om hur det såg ut för sextio år sedan skilde sig något åt men alla uppskattade rundturen. Det var mycket nostalgi och många goda minnen under den återträffen som avrundades på Villa Baro på lördagskvällen. På söndagen fick de en privat guidning på Åtvidabergs muséet.

• Fast egentligen så har vi träffats årligen åtminstone de femton senaste åren, berättar Lennart och syftar på de killar som finns kvar i kompisgänget. Samma kompisgäng som träffades för över 60 år sedan och påbörjade en underbar och säkert ganska unik vänskap.

• Det var ju så att på den tiden så annonserade Facit i tidningen om platser på yrkesutbildningen i Åtvidaberg. Vi var flera grabbar från Småland som sökte platserna och när det var dags för oss att bli intervjuade kom de hem till oss i föräldrahemmet för att se så allt stod rätt till, minns Leif med ett leende.

Grabbarna som togs ut till yrkesutbildningen var i 15-årsåldern och redan från det att de anlände till Åtvidaberg fanns det en tydlig plan. Ett års grundutbildning för att se vad man hade mest fallenhet för. Dagarna var långa och intensiva. Dagen inleddes med frukost på Mässen innan det var arbete fram till 17.00. Sedan var det middag på Mässen innan det var dags att sitta i skolbänken 18.15–20.00. Ovanpå det var det läxor och så höll det på fyra dagar i veckan.

• Men vi hade roligt. På den tiden förekom det ingen mobbning eller pennalism. Vi tog hand om varandra och det har vi fortsatt med sedan dess.

Med värme berättar de om hur grabbarna som aldrig bott själva tidigare hjälptes åt. När det började komma in tjejer i bilden och någon av dem skulle hem till en tjej på söndagsmiddag så hjälptes alla åt. En skjorta lånad från någon, ett par skor kom från någon annan.

Både Leif och Lennart fick båda två efter grundutbildningen gå vidare för att utbilda sig till servicetekniker av Facits många olika maskiner medan andra blev möbelsnickare, verktygsmakare eller jobbade i tryckeriet. För de flesta blev lumpen en paus från arbetet.

• När vi gjorde lumpen så hade vi redan så mycket med oss. Lumpen blev lätt som en plätt för oss som redan bott själva utan våra föräldrar i flera år. Medan andra hade hemlängtan så kände vi oss trygga i den typen av sammanhang, säger Leif.

Efter yrkesutbildningar, lumpen och fler vidareutbildningar så drogs de åt olika håll. Flera av dem flyttade till olika verkstäder inom Sverige och en del försvann utomlands några år. Erfarenheterna från fabrikerna gjorde dem eftertraktade på arbetsmarknaden. Men kaninerna har alltid hållit ihop.

• Var vi än åker så är alltid dörren öppen. Vi är bröder. Jag är närmare dem än jag är med mina egna syskon, förklarar Leif och får medhåll av Lennart. De är tacksamma över sina år på Facit av flera anledningar.

• Hjärnan är liksom intresserad av hur saker ser ut inuti. Jag har aldrig varit rädd för att plocka isär saker för jag vet att jag får ihop dem igen, säger Lennart med ett leende.

På frågan om de minns hur maskin-erna fungerar och om de skulle klara att sätta ihop dem igen blir de tveksamma. Det var ju så längesen. Men när vi kommer in på ÅSSA – muséet som är fullt av välbevarade maskiner i olika modeller så börjar de genast samtala om dem. Gamla minnen, roliga anekdoter och rätt som det är så förklarar de precis hur maskinerna är uppbyggda.

• Det sitter väl i ryggmärgen antar jag, konstaterar Lennart.

Text och foto: Sandra Lindblom