När du läser det här så vet du.
Idag har jag röstat. Det är onsdag den 9 september och jag har gjort min demokratiska plikt. Min medmänskliga plikt. Jag har gått till vallokalen och röstat. Det blev en förtidsröst i år. Kändes kanske inte riktigt lika högtidligt som när jag gjort det på valdagen tidigare år. Men minst lika viktigt. Kanske viktigare än någonsin. (Eller säger vi så varje gång det är dags för val?)
Jag tycker det här med politik är svårt. Läskigt. Jag har svårt att hänga med. Jag tappar fokus under debatterna och tröttnar innan jag ens kommit halvvägs igenom partiprogrammen. Jag kan inte ta in allt. Det är för mycket och för stort. Men jag vet att det är viktigt. Jag tror jag är för känslostyrd. Inte så krass och konkret. Jag går in med för mycket känslor. Blir för irriterad på det som går emot mina värderingar och för exalterad över det som är rätt, enligt mig. Tappar förtroendet så fort nån är för otrevlig i en debatt. För mig är det självklart. Jag är humanist. Vill alla väl och tror på medmänsklighet. Alltid och ända ut i fingerspetsarna. Allt annat är enligt mig helt orimligt. Men sen fattar jag också att vissa saker är mer komplicerade än så. Att allt inte handlar om humanism eller egoism. Men jag har svårt för det. Jag erkänner det. Så nej, politiker, det kommer jag aldrig bli. Tur för mig att det finns andra som gärna är det!
När jag skriver den här texten är det alltså fortfarande några dagar kvar till valdagen. Jag är spänd och nervös. Förväntansfull och skräckslagen. Vad kommer hända nu? Jag vet inte hur Sverige kommer att rösta. Jag vet inte hur Valdemarsvik kommer att rösta. Jag vet inte vilka som kommer jubla på söndag kväll under valvakan och vilka som kommer gå hem tidigt och lägga sig besvikna. Men det vet du. För när du läser det här är valet redan över. Själva valet är passé. Men valresultatet, såklart högaktuellt. När du läser det här så vet du. Kanske är du glad och nöjd eller så är du besviken och förtvivlad. ”Jaha, det var det.” Men nej. Vi får inte glömma: demokrati är ju inte något vi bara har på valdagen vart fjärde år. Demokrati har vi hela tiden. Det är allas ansvar, alltid. Varje dag och året om. När valrörelsen är slut, affischerna plockats ner och debatterna tystnat. Då fortsätter demokratin. Någon vann och någon förlorade. Men vi är fortfarande vi. Sverige är fortfarande Sverige och Valdemarsvik är fortfarande Valdemarsvik. Även fast vi tycker olika. Röstar olika. Vi ska fortfarande mötas på ICA, driva företag bredvid varandra, sitta i samma föreningar och lämna våra barn på samma skolor. Vi ska arrangera saker tillsammans, göra saker tillsammans – och försöka få den här platsen att fungera. Blomstra. Gnistra.
Och ja, det är väl där demokratin prövar oss som mest. Det är inte svårt att stå ensam bakom en skärm och stoppa papperslappar i kuvert. Det är ingen utmaning. Utmaningen kommer sen. Efter att valet har varit. Efter att resultatet har kommit. Sen när vi ska fortsätta med allt det där som är vardag och liv. Det som är en del av demokratin. Att leva tillsammans med människor som stoppade helt andra valsedlar i sina kuvert. När vi ska lyssna på varandra trots att vi inte håller med varandra. Säga ifrån när något känns fel. Skapa diskussion och dialog. Vår demokratiska plikt och medmänskliga plikt fortsätter. Och är minst lika viktig då. Oavsett resultatet måste vi fortsätta bry oss om det vi tycker är viktigast. Fortsätta engagera oss. Fortsätta säga ifrån och stå upp för det vi tror på. För demokrati är ju inte att vi måste tycka lika och bara acceptera resultatet. Tack och lov. Demokrati är att vi måste acceptera det resultatet som är, men fortsätta kämpa för det samhälle vi vill ha. Och fortsätta bry oss om varandra även när vi tycker olika.
Och nej, jag kommer inte berätta vilkas sedlar jag la i mina kuvert. Men ni kan nog ana vilkas jag inte la i. För vi får tycka olika. Vi ska tycka olika. Men någonstans går också min gräns. För vissa saker är större än politik. Vissa frågor kan vi inte förhandla om.
Du kan inte säga att du skyddar mig om du röstar på ett parti som hotar mig.
Viktor Lenper
